Oskar Aglert har i Nordin Gallery byggt en ”arkitektmodell” av en domedagsmaskin förbrukande tillvarons ändliga resurser. I det här fallet är det processen av bergtuggande brunkolstillverkning som givit inspirationen. Dom och dröm samverkar i detta skammens företag.
     Det är påfallande hur ofta som just skamkänslan driver den konstnärligt kreativa processen i positiv riktning. Här förenas meditationen över världens ondska med lamentationen över delaktigheten och oförmågan att påverka. Det alla tänker ges en röst. Skriet är dock utanförskapets, den speciella frihet som konstnärsrollen kostar. Med obegränsade möjligheter att välja uttryck, förpassas budskapen under applåder till marginalen.

En ny generation konstnärer verkar föredra en ordlöst utpekande strategi för att bryta vanmakten. När Oskar Aglert ur huvudet men metodiskt under månader konstruerar sin oförargliga monstermaskin skapas den stillsamt undergrävande handling, som i förlängningen skulle kunna göra skillnad. Låt vara att klagovisan inte påverkar, men handlingen är ens egen. Se hit, det här väljer jag att spilla min tid på! Man skulle önska att fler - för självkänslans skull - valde att bygga lekfulla modeller i återanvänd papp.

Stockholm 2009-01-13 © Susanna Slöör

"Doom Machine/Dream Machine" © Oskar Aglert