Det finns konstnärer för vilka platsen där målningens händelser utspelar sig är helt avgörande för den förmedlade känslan av autenticitet. Och så finns det andra som bjuder betraktarna på en resa till en sluten inre värld, som trots sin påtagliga likhet med en yttre ändå förblir helt väsensskild.
     Om man tvingades välja skulle Bengt Å Åkerlund absolut placeras i den andra kategorin. Hans "ort" är inte Vetlanda där han bor, inte heller Småland eller ens södra Sverige. Det är en allmän plats, för alla tillgänglig, men ändå inte för någon särskilt utvald. Kanske är platsen avsedd endast för dem som förtjänar den.

Det är nu snart tre år sedan Bengt Å Åkerlunds förra utställning i Stockholm, och innan dess var frånvaron från konstscenen hela fyrtio år. Åkerlund är alltså en mycket sparsamt visad konstnär. Han är inte heller den som lättvindigt sätter likhetstecken mellan inre utveckling och konstnärligt framåtskridande. Visst anknyter han till en väl definierad svensk naivistisk tradition, men han kryddar den gärna med moderna inslag och lekfull anakronism.
    Ett par av målningarna bär namn av jazzens stora profiler som Gerry Mulligan och Chet Baker. En har till och med fått titeln från en känd melodi som båda dessa framfört: "Moonlight in Vermont". Musikintresset går således inte att ta miste på.

Musikalitet finner man även i själva kompositionerna. Ofta dominerar en eller ett par huvudformer, exempelvis ett hus, en väg eller en skylt, vilka på duken placerats likt noter i ett partitur. Horisontlinjen får tjäna som stabilisator, en linje att fästa de svävande formerna vid. Och färgerna blir, förutom bärare av klanger också rytmiska accenter, i ett måleri som söker närma sig musiken.

Stockholm 2009-10-14 © Leif Mattsson