Romantikens återkomst bekräftas allt oftare på den svenska konstscenen. I första hand är det måleriet som hämtar inspiration från 1700- och 1800-talen, men även flertalet skulptörer blickar numera intresserat i backspegeln.

Martin Ålund tillhör dem som hämtar impulser från den till synes outsinliga källan. På de två parallella utställningarna, på Galleri Peter Bergman och Konstakademien, anar man den besjälade naturens fruktbara inflytande. Mörkret har tilltagit och det i tidigare målningar så tydligt markerade ytplanet får nu stå tillbaka för den djupa ödesmättade svärtan.
     Referenserna är kärleksfullt återkommande, exempelvis till Turners dramatiska marinmålningar samt till ett närmast nonfigurativt naturmåleri i Düsseldorfskolans anda. Eruptiva organiska former samt ett växelverkande ljusdunkel bidrar till den apokalyptiska stämningen.
     Men Ålund är ingen ortodox romantiker. Ständigt punkteras rättrogenheten av postmodernt ironiserande inslag, som när en gammal folkabuss plötsligt framträder mot den rödrosa himlen. Eller när man i en annan målning skymtar en människa sedd underifrån, dramatiskt förvrängd av speglingen i vattenytan (?).

Ålunds måleriska bildrum är sällan fullständiga ur scenografisk synvinkel. Det tycks heller inte vara avsikten. Redan i de tidiga målningarna gjordes tydliga avsteg från normalproportioner, samtidigt som bilddjupet minskades med flödande vitlasurer. Att Ålund nu väljer att släppa in en romantisk dramatik av en medvetet mer dubiös karaktär känns ändå ganska logiskt. Måla skönt kunde han redan och en skönhet som stelnat till grimas är endast en barlast.

De två utställningarna kompletterar varandra på flera intressanta sätt. Att snarlika målningar växlar i uttryck beroende på omgivningen är väl ganska naturligt, men att variationen kan bli så här stor är ändå något förvånande. Konstakademiens Galleri Väst med huvudsakligen naturligt ljus lockar fram färgvalörer som endast kan anas i konstljus. Å andra sidan ökar den visuella dramatiken liksom ljushetskontrasten i Galleri Peter Bergmans mer slutna samt elupplysta rum.
     Urvalet är annars relativt likartat och Ålunds semihypnotiska bildvärldar framträder med all skärpa i bägge presentationerna. Ändå blir inte sammanhanget komplett förrän man sett dem båda. Här erbjuds nämligen en utmärkt möjlighet till insikt om måleriets dynamiska interaktion med sin omgivning.

Stockholm 2009-04-15 © Leif Mattsson

"Never Never Land #10", opp, 43,5x61, 2009 © Martin Ålund