Torsten Andersson har avlidit vid en ålder av 82 år, (Han skulle ha fyllt 83 år den 6 juni).
      En av svensk konsts verkliga stormästare har lagt ned sina penslar, med en rik och omfattande produktion bakom sig. Som bekräftelse på sin betydelse för nordisk konst premierades han 2008 med det prestigefyllda Carnegie Art Award.
      Priset kom möjligen något för sent för denna egensinnige konstnär som hann vandra den missförståddes ensamhetsstig innan han välförtjänt uppnådde sin status som modernistisk primus motor.
      Märkligt nog blev han under postmodernismens guldålder hyllad ur både modernistisk och postmodernistisk synvinkel, ett bevis så gott som något på att god konst bryter ned all konsthistorisk nomenklatura.

Genombrottet på Galleri Blanche, 1954, var för Torstens akademikamrater vid den tiden en absolut självklarhet. Han hade redan under skoltiden blivit en myt och fortsatte genom hela livet att (förmodligen omedvetet) underblåsa densamma.
     Andersson var sträng. Så sträng som endast den seriöst syftande har råd att vara. Kanske misstolkades han också ibland utifrån sina kategoriska uttalanden. Pragmatism fanns inte i hans tankevärld. Inte heller inställsamhet.
    Hans tecknade och målade figurer var vresigt och motvilligt skruvade, som vindpinade enar på Fårö. Deras själar dansar nu sorgmodigt vidare till någon annan konstnärs staffli.

Stockholm 2009-06-02 © Leif Mattsson

Foto: Lars O. Ericsson (beskuret)