Jag går omkring på Göteborgs Konstmuseums utställning Annan Konst och tänker att Konstvärldens syn på det som brukar kallas folkkonst har förändrats under senare tid. Jag stannar till framför Karl Svenssons byrå gjord av 227 000 tändstickor och 3,5 kilo lim och överrumplas av besattheten och allvaret i projektet. Det ser ut som en helt vanlig byrå av trä, men om man tittar närmre efter så ser man det omisskännliga tändsticksmönstret i ytan. Jag kommer att tänka på ett verk av Sofia Hultén där hon slog sönder och lagade en gitarr sju gånger och filmade hela förloppet. Samma problematisering av det autentiska, samma dröjande vid förhållandet mellan detaljen och helheten, samma övertygelse om att det är handlingen och inte tinget i sig som förändrar.   

Annan Konst är en brokig, udda och annorlunda utställning som inte rättar sig efter konstvärldens vanliga avgränsningar. Curatorerna Borghild Håkansson och Staffan Backlund har gjort en grundlig research och samlat in material från Sverige och Finland, men bidragsgivarna är fler än så. Här finns inlånat av redan etablerade naivister som Lim-Johan, Johan August Gustavsson (J.A.G.S.) och Anna Casparsson. Här finns också Gustav Adolf Anderssons suggestiva skulpturgrupper som magasinerades som ”rekvisita” av Göteborgs Konstmuseum på sjuttiotalet, men som nu har uppgraderats till konst. Grundtonen är acceptans och antielitism, men urvalskriterierna förvirrar en aning. Vilka var det som inte fick vara med?

1992 visades utställningen Folkkonst på Kulturhuset i Stockholm och det ligger nära till hands att jämföra den utställningen med den här. Konsten i sig är oskolad och okonventionell i sin tillblivelse nu som då. Åtminstone en av konstnärerna, Jan-Erik Svennberg, var med också på Kulturhuset 1992 med sina moskéer.

     Men förhållandet mellan den här konsten och den som recenseras på kultursidorna har förändrats; särskilt i USA där ”outsiders” som Morton Bartlett och Henry Darger ges stor plats och säljs på de största gallerierna. Samtidskonstens problem har alltid varit bristen på det autentiska och folkkonsten har en trovärdighetsreserv att hämta kraft ur. Ordet kitsch har blivit mindre användbart på senare år. Vi såg det på Modernautställningen 2006 när Dorinel Marc upplät sin plats åt Markus Andersson.

Jag kan inte titta länge nog på Veijo Rönkkönens arméer av myllrande betongfigurer i skogen, på Kellos egenartade inredningsdetaljer och på Helmer Jarls trädgårdsarrangemang med grekiskt tempel, kejsar Augustus och en sju meter hög Tyrannosaurus Rex. Utställningen Annan Konst innehåller en dramatik, en längtan och en existentiell svärta som övertygar.

Stockholm 2009-04-07 © Björn Larsson

Utan titel © Morten Jacobsen. Fotograf: Harald Solberg