Curt Asker noterar att författaren Victor Hugo i sin bildkonst ägnade sig åt att skapa porträtt av en fläck. Torsten Andersson talade om att han gjorde porträtt av skulpturer. Hänvisningarna till de olika porträttskapelserna kan tjäna som en kritik i överförd bemärkelse mot en alltför snäv tolkning av bilden som (avskild) avbild.
     Curt Asker tillhör en generation för vilken måleriet handlar om att uppnå ett mästerskap i konsten att se. Seendet äger rum under tankens samspel med tillvaron och den bekräftande frånvaron. Bilden och blicken är oskiljaktiga – sammanflätade aspekter av varandra. Uppenbarelsen är frågans upplösning.

På Tomarps Kungsgård i skånska Kvidinge ges under sommaren en enastående möjlighet att möta Curt Askers (f. 1930) livsverk med exempel från 1940-talet och framåt. Här framgår hur spelet mellan uppenbarelse och upplösning utvecklats och hur betydelsefullt det successivt blir. I en version av ett av hans mest centrala verk ”krysset” uppstår det uppenbarade ur tomma intet, i luften, här mot bakgrund av lövverket i den omgivande parken.
     Utställningen visar även tidigt daterade ingångar till hur denne seendets subtila tillskyndare vridit och vänt på de medel som stått till buds för handen, tanken och ögat. Redan i den lilla blå temperamålningen ”Bangården Falkenberg” från 1947 lovar (inte hotar) luftmassan skapad mellan elledningarna att upplösa bilden. Självporträttet daterat två år senare rymmer det väsentliga om än inte fullt ut uppenbarat.

Porträttet som förevändning att forma det som inte finns för ögonen, kvalitativa egenskaper som inte låter sig optiskt registreras, är en kär prövning för målare.