Anastasia Ax låter verket kränga genom sig självt som ett bett genom tillvaron. I teckningarna och skulpturerna, som hon är aktuell med i Göteborg och Stockholm, roterar tiden. Den återkopplar till de föreställningar (performances) som Anastasia Ax även böjer sitt skapande kring, med tuschet rinnande ur mungipan. Motsättningar som inre och yttre, och kategorier som tid och rum, är fängelset eller den maktordning som verket fysiskt reagerar mot.

Varandet är inte något som är, utan något som uppflammande pågår, tycks hon vilja säga. Smärtan och vanmakten vrider sig mot ytan och tillfogar befintligheten ärrande slag och revor. Det krypande barnet reagerar konvulsiviskt på tuschets giftiga resa genom kroppens försörjningsbanor. Ränderna efter händernas desperata spår fortsätter ut i rummet och tillsammans med de hängdas framtuggade ansikten och drypande kroppar krossas tomheten, likgiltigheten.

På Galleri 54 visas teckningarna med dessa tillvarons hämnare samt högen av snabelförsedda figurer som hämndlystet och tröstsökande penetrerar varandras håligheter. Dessvärre är teckningarna synnerligen svåra att rättvisande reproducera.

Natalia Goldin Gallery i Stockholm visar en ny svit teckningar som frammanar underjordens kö av offer bortom allt hopp. Håligheterna efter de redan brända har fyllts med betong liggande på golvet likt negativa existenser av pompeijanskt snitt.
     I en tid då måttfullheten och den långsamma, metodiska processen dominerar bildskapandet känns det befriande att möta en furie av Anastasia Ax slag. Det vore fel att kalla henne bildstormare, snarare utgör hon en fara för dem som önskar ordna tillvaron.

Stockholm 2009-03-02 © Susanna Slöör