”Med ett 0.7 stift till hjälp tar ordningsmakten boning i fågelmataren, pariserhjulet lösgör sig och rullar ner för backen medan polisbilen av maktlöshet krymper till en leksak...” (Mattias Bäcklin)
Med det vassa blyertsstiftet redo och ett försonande suddgummi i handen jagar Mattias Bäcklin genom sina olika världar. Städer växer och faller samman. Landskap fylls och töms likt en häftig andhämtning. Tvillingtornen återuppstår som korsvirkeshus insvepta i granskogens brutna morgonljus. Bildöversatta hugskott och impregnerande minnesfragment bildar stommen till den gungflyende kavalkad av händelser som utspelar sig på de till formaten rätt stora teckningarna.
Att Mattias Bäcklin är en hängiven naturmänniska och fågelskådare undgår knappast någon. Men även stadens kavata blåmesar tar plats och hänger på sin gröna talgboll likt anfanger till de rum som öppnar sig. Parkens snabbfotade och pälsklädda projektiler skjuter fram genom luften, lätt förstärkta i formen utifrån ansamlad blyerts.
Att teckningen blivit ett allt viktigare medium för många av dagens bildmakare inom konsten är knappast någon nyhet. Det intressanta är nu att dialekterna blir fler och fler även om en gemensam bas kan sökas i motivval och kanske en önskan att bemöta tillvarons allt större frågetecken med ett besvärjande kaos. Krocken mellan ojämförliga storheter, stolligheter, längtan och begär är livlinan som många håller sig till, Bäcklin är inget undantag. I hans fall paras dock det minutiösa intresset för detaljen med lusten för ett mer infallsrikt diktande som svepande låter en fotografisk förlaga översättas till ett mer personligt inspirerat tecknande. Den vassa skärpan bryts ned och låter sig omformuleras likt en lydig hypnospatient. Tron på bilden och dess meningsuppluckrande förmåga är obruten och glädjefylld i denna uppiggande utställning.
