Kristina Bength deltog i treornas elevutställning på Konstakademien våren 2008 med en installation av suggestiva akvareller i gråskala. Arken hängde skymmande varandra med endast några decimeters mellanrum om jag minns rätt. Innehållet var rum, interiörer och ridåer.
      På Galleri Flach+Thulin har idéerna utvecklats vidare och centreras kring en historisk gestalts öde, skådespelaren och fotografen Amanda Kristina Pedersen. Hon dömdes för förskingring och förfalskning av Falu tingsrätt i början av 1900-talet, säkert en fascinerande person som gled in och ur identiteter efter behov. Kristina Bength har med utgångspunkt från Pedersens fotografier återskapat rum tömda på sina åskådare, men som gjorda för skådespel, kontroll, manipulation och övervakning. Man anar institutioner eller sällskap som låter interiörerna bidra till att avhumanisera individen.
      Konstnärliga projekt som gång efter annan illustrerar övervaknings- eller skådespelssamhället, med blinkningar till Foucault eller Debord, kan vara tröttsamma. Kristina Bength undgår fällan med fokus på Pedersen.

Den förfrämligande stämningen uppstår som en biprodukt, medan huvudpersonens öde förblir märkvärdigt svävande som en stum skugga. Frågan är

om scenen och ljudslingan med uppläsningen av domen egentligen tillför upplevelsen något.
      Hängningen med de stora akvarellarken dinglande från vajrar i en lätt böjd rad är nog det som särskilt lyfter utställningen. Man får känslan av att själv befinna sig i ett diamagasin eller vara flugan i mörkrummet som surrar mellan de fotografiska pappren på tork. Kristina Bength utnyttjar det vita papprets ljus effektivt i kontrast till de tunna hinnorna av svärta. På nära håll är teckningen summarisk och på avstånd närmar sig bilden den fotografiska förlagan.
      Tekniken kan påminna om exempelvis Karin Broos måleri efter projektioner eller uppförstorade förlagor, men här underställs den skenbara virtuositeten syftet på ett mer ändamålsenligt vis. Leken att lura ögat med handens under är ett återkommande fenomen inom bildkonsten, under perioder uppfattat som en dygd under andra som ett bildningsmässigt fattigdomstecken. Idag har den förra aspekten börjat ta över och det drivna hantverket fungerar som en kvalitetsstämpel för de osäkra. Men så här långt verkar inte Kristina Bength falla för frestelsen att nöja sig med detta.

Stockholm 2009-04-07 © Susanna Slöör