Konstkritik på nätet kräver sparsamhet med superlativer, då alla texter bevaras, lättillgängliga att söka upp i efterhand. Det blir annars snart löjeväckande att via arkivet ta del av mer eller mindre fantasifulla användningar av hyllande adjektiv i text efter text. Men undantag måste göras och nu är tillfället här.
      Helene Billgrens utställning med måleri är imponerande. Frågan är om hon själv under alla år varit medveten om sin naturliga begåvning för detta synnerligen svårmanövrerade medium. En möjlig förklaring kan vara att hon med erfarenhetens rätt har utvecklat ett tillräckligt avspänt förhållande till sin värld av idéer för att frigjort och nyfiket kunna ge sig i kast med måleriet.

Utställningstiteln ”Free kitten” är typiskt billgrensk och sammanfattar väl min uppfattning om hennes inställning till konsten. Om ”sötgooglande” som idé funnits för säg tjugo år sedan, skulle man redan tidigt kunnat beskriva hennes strategi som sådan. Men i hennes fall handlar det knappast om att söka de sötaste hund- eller kattfilmerna via Google eller på Youtube för sakens egen skull. Sötman blir det serum som filtrerar fram det gömda, eller glömda.

Med hedervärd konsekvens fortsätter Helene Billgren utgrävningen av flickornas tillvaro. Hästen ackompanjerar, åtföljd av betsel och lösögonfransar. ”My little pony” är en värld att leka dominans och underläge i, med någons fingrar tafsande under troskanten. Helene Billgren utforskar fingertoppskänsligt och utan pekpinnar. Hon är fri utan att behöva övertyga oss om den saken. Det är en attityd som säkerligen bidrar till att målningarna utstrålar en sådan tyngd. Intrycket är avskalat, eftertänksamt och spontant i en fruktbar kombination. Förmågan att lägga till och dra ifrån detaljer, form- eller innehållsmässiga, är avundsvärd. Få målare lyckas egentligen utveckla den trots år av möda.
     Sedan tidigare är det främst genom teckningarna man känner igen Helene Billgrens handlag, jag kan tänka mig att mängden infall som löpt mellan hennes fingrar idag är till avsevärd hjälp. Det bör rimligen även plockandet med och hopfogandet av udda överblivna ting ha varit. Känsligheten för materialiteten och musiken den innehåller, översätter hon till strålande måleri, utan att det känns tillgjort. Angelika Knäppers vackra och generösa gallerirum bidrar till att lyfta utställningen, nu när täckelsen, byggpresenningen, äntligen fallit.

Stockholm 2009-03-25 © Susanna Slöör