Man får vara tacksam över att det fortfarande finns ett krypin i offentligheten för målare som Emilie Björck. Lågmält och konsekvent fortsätter hon utforskandet av ljus och mörker som sakta formar skenbilder av inre och yttre världar. På debuten för fyra år sedan visade hon bröstkorgars uppfläkta skålar genomlysta som röntgenbilder. Då som nu är underlaget aluminium där färgen gnids in i förtunnande lager över ytan, med tillägg av pastosa veckbildningar som både skapar ett fiktivt djup och en svag reliefverkan.
I den tredje utställningen på Galleri Olsson har intresset lyfts ut mot världen. På avstånd anas emellanåt reminiscenser av landskap. Troligen aldrig skådade utan igenkända när de av målartrasans tillfälliga rörelse svepts fram i plåten. I ett av dem får minnet ett svagt grepp om en målning av Bruno Liljefors med havsörn och guding i havsbandet. Beslöjade och förseglade bilder ställs mot skenbilder. I studier av eller fantasier om vattendroppar bryts omgivningens perspektiv upp i isolerade utsnitt som sedan slungas runt likt karusellens gondoler.
Glädjen över att utrymmet och intresset finns för just Björcks måleri, grumlas dock av att scenen och därmed möjligheten att göra intressanta jämförelser med andra lyriskt orienterade målare idag i det närmaste är utslagen. Höstens konstkalender från
galleriförbundet bekräftar tyvärr den bilden. Problemet är att även det fåtal som visas, därmed sätts på svältkost när de exponeras utan konkurrens. Oket att förmå fortsätta utveckla eller förvalta en tradition vilar därmed orimligt tungt på exempelvis Emelie Björcks axlar.
