Om jag inte känt till Carl Boutards födelseår (1975) skulle jag förmodligen efter ett hastigt ögonkast placerat hans skulpturer i tidsmässig anslutning till förrförra sekelskiftet 1800/1900. Fokuseringen på det organiskt växande, på vortexformen samt på det antropomorfa skapar en direkt förbindelselänk mellan honom och det sena 1800-talets jugendrörelse. Exempelvis skulle flera av bronsskulpturerna mycket väl kunna finna sig tillrätta som en del i Gaudís arkitektoniska mästerverk "La Sagrada Família".
Men Boutard gör alltför medvetna avsteg i formbehandlingen för att helt kunna inplaceras i en postjugendstil. Särskilt tydligt är detta i träskulpturerna där assemblagetekniken
|
redovisas på ett mycket öppnare sätt än i bronserna. Arbetsprocessens mentala cykler avspeglas i träformernas bergochdalbaneslingrande sträckning, samtidigt som de humoristiska infallen, brotten och sidospåren på ett tydligt sätt för in skulpturerna i ett traditionskritiskt 2000-tal. Boutard ansluter således både till romantiken och romantikens ständiga motpol - dada.
Följaktligen framstår Boutards verk, och särskilt då träskulpturerna, mer som humoristiskt lekfulla än som romantiskt anspända, vilket också väsentligen skiljer dem från Lars Nilssons eller Ylva Oglands verk.
Stockholm 2009-01-27 © Leif Mattsson
|
