I förra veckan landade en tjock och hänförande bok med teckningar på skrivbordet. I ”Huvuden som övergår i landskap” struktureras verken under sju rubriker från ”horisont” till ”ansikten”. Tecknaren är i högsta grad där utan att visa sig i form av biografiska data. Jan Håfströms efterord skingrar inte mystiken.
     Om teckningen vore kött, skulle Erland Brands tålmodiga rispande tatuera in tillvarons minsta beståndsdelar till en sammansatt helhet. Ibland är arbetet tvärt avbrutet och tecknen spårlöst försvunna i den vita avgrunden. Köttet är inte bara kött utan även dess frånvaro. Ett vitt ark prepareras med tecken från skrivmaskinens spelande spindelarmar.
      Texten förrycks metodiskt med smala omfamnande tuschstreck och läsaren färdas genom nya alfabet, påminnande om världen under utan att resan fullt ut äger rum. Vi färdas i språkets och mimikens mellanrum. Landskapens sträva kind dras i sär till ett dystert leende. Rymdhålen ses från utsidan och misstas för en medveten blick. Jagets lykta kastar sitt sken så långt det når; dess skuggor räcker ännu längre och flätas samman till ett nät förenande inre och yttre världar. Nätet skaver genom hud, ord och yta, dessa definierande och avståndsskapande gränser.

Rönnells Antikvariat förlägger boken och under en månad visas ett urval teckningar i butiken på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Även på Göteborgs Konstmuseum kan man se exempel på Erland Brands teckningskonst fram till den 1 mars.
      Boken borde vara nödvändig att ta del av för alla som intresserar sig för tecknandet. Tystnaden och tiden som verksamheten tar i anspråk är något som inte minst fascinerar dagens många yngre konstnärer. Det skulle kunna gå att införliva Erland Brand i denna skara. Men i hans arbeten syns spåren av en drivenhet och bildning som få förunnas att på allvar utveckla idag.
      Det går även att knyta an till en efterkrigstraditions ifrågasättande sprängning av barriärer och bildrum. Verk av portugisiskan Vieira da Silva och schweizaren Alberto Giacometti väcks i minnet.
      Erland Brand, född 1922 i Arvika, tillhörde första kullen Endre Nemes-elever på Valand i slutet av 1940-talet, utan att kapa banden till Åke Göransson eller Alf Lindberg. Han visar i bok och utställning hur paradoxalt och kompromisslöst erfarenheten och nyfikenheten hör ihop.  

Stockholm 2009-02-10 © Susanna Slöör