Under ungdomsåren arbetade den västtyske målaren, grafikern och filmskaparen KP Brehmer som tryckare några år på ett kommersiellt tryckeri. Erfarenheterna och intresset för grundfärger som används inom tryckeribranschen resulterar på 1970-talet i målningar och screentryck som handlar om färgernas och tecknens grundformer. Utställningen på Milliken Gallery fascinerar – inte minst på grund av att de här verken har stått magasinerade sedan åttiotalet. I ett verk som "Himmelblau" beskrivs färgen som betecknar himlens blå färg samtidigt som betraktaren ges möjlighet att jämföra med originalet. Samma målning har också ett textinslag i det typsnitt som Brehmer hämtade ifrån trottoarernas reklamtavlor och använde i flera verk.
Jag gillar också målningarna och teckningarna på arkitektpapper som är mer eller mindre vederhäftiga beskrivningar av olika undersökningar. "Strassenverkehrsunfälle Nach Tagesstunden AM 12.477 in Berlin" är en beskrivning av hur många som dör i bilolyckor under en viss tid på dygnet. "Seele und Gefühl enines arbeiters" är en serie målningar som i stapeldiagram avläser en arbetares känsloliv vecka för vecka. De pragmatiskt beskrivande titlarna ger associationer till konkret poesi. På kompositionsnivå har verken en del gemensamt med musikernas skalövningar.
Samtidigt fanns det hos Brehmer och de andra konstnärerna i hans generation en medvetenhet om att färger och tecknen har ideologiska innebörder. Som i "Farbmuster Visualisierung politischer Tendenzen" där den röda färgen betecknar socialister och den bruna nyfascister. Eller som i "Kennzeichnung" som är en beskrivning av färg och form på stjärnorna som koncentrationsfångarna tvingades bära. Eller som i "D - wie 'Deutschland'" där Brehmer tittar på vilka olika typsnitt som har använts för att skriva ordet Deutschland under olika historiska skeden.
Hur förhöll man sig till relationen mellan ideologi och estetik i ett land där nazistiska idéer styrde de estetiska värderingarna bara trettio år tidigare? Konsekvenserna av konstnärlig historicitet har sällan känts så drabbande. Många av de nazistiska ledarna hade konstnärliga ambitioner i ungdomen och en av nazismens allra mest centrala idéer var att försköna världen. I Hitlers fall innefattade det bland annat idéer om att göra den lilla hemstaden Linz i Österrike till tredje rikets kulturella centrum med en mängd storslagna byggnader.
Det är överhuvudtaget svårt att se på ett verk som "Hitler" med instrumenten nollställda. Först liknar det ett ganska blekt screentryck inspirerat av Warhol. Så småningom börjar de tidsmässiga sammanhangen falla på plats. Vad som var ett mycket vanligt frimärke i ett historiskt skede blir ett kontroversiellt konstverk i en annan tidsepok. Vad kan man som konstnär överhuvudtaget tillägga? Och vill man ha sig till livs ännu en ironisk dimension så kan man fundera på det här: mannen på bilden var en av 1900-talets mest inflytelserika art curators.
Stockholm 2009-03-25 © Björn Larsson
|
