Niki Cervins verk fullkomligt väller över betraktaren. Som stora färgmättade domedagsprofetior vecklar de meterbreda dukarna ut sig. Varenda liten centimeter är utnyttjad. Grå, svarta, orange och gulbrunmurriga moln svävar framför oss. Niki Cervin låter färgerna rinna över varandra. Suddar ut dem men smetar inte in dem i varandra. Ur dessa moln träder osedda världar fram, nyblivna eller förlorade landskap.
     Utan titlar blir dessa verk våra att fylla med innehåll. Med sina dystopiska färger målar Cervin upp en framtidsvision som låter ana en tomhet och ödslighet. De drömlika färglandskapen talar om en annan tid. Små städer avtecknar sig som konturer, en spökstad utmärkt på kartan. Färgen droppar ner över staden.

In mellan dessa påträngande oroliga verk sticker små blyertsteckningar ut. Som svampar i skogen poppar de upp. Små kartor vecklar ut sig. Eller

skrynklar de ihop sig? Det är kartor över sedan länge övergivna platser, dit vi varken kan eller vill ta oss. Detta är teckningar som illustrerar förlorade platser på jorden, såväl som i oss själva. Präglade av detaljrikedom och delikata irrgångar kontrasterar de mot de färgdroppande sjoken. Men i alla verk finns något ödesmättat. Frånvaron av verklighet och liv är slående. Drömska flyter färgmassorna ut och tar en ny riktning. Detta är spår av människans tankar och själsliv snarare än något annat.
    Niki Cervins verk andas en insikt om något större och djupare. Utan att fastna utvecklar hon sitt eget bildspråk. Tydligt och klart bygger hon vidare på det hon börjat med. I hennes storslagna landskap kan vi nog alla hitta oss själva. Eller försvinna.

Malmö 2009-12-10 © Anna Sandberg