I katalogen över utställningen "Drömmare" citeras Shakespeare: "Vi är samma stoff som drömmar görs av, och vårt lilla liv är omgivet av sömn". Citatet från Shakespeares sista verk Stormen är mångbottnat genom jämställandet av drömmaren och själva drömmen - subjektet likställs med objektet. I analogi med Shakespeares text väljer jag att se utställningens titel "Drömmare" som långt mer än bara ett samlingsnamn för de konstnärliga utövarna.

Kanske är det i Tilda Lovells videoinstallation som "det drömska" blir som mest påtagligt. I ett vispgräddeliknande kulisslandskap rör sig ett antal minimänniskor som om de vore på besök i Lewis Carrolls underjord. På golvet framför videopresentationen anar man subjektet, den sovande, i vilken själva drömprocessen kan antas pågå.
     Även Lott Alfreds kristallklingande klockor, hängande i trädet, äger drömmens självklara logik. Som den naturligaste av händelser bjuder de på en smärtsamt skön polyfoni som breder ut sig över Millesgårdens terrasserade trädgårdar.

Det är ingen självklarhet att det drömda automatiskt blir drömskt när det äntrar bildens värld. Exempelvis finner man surrealismens mest lyckade drömexperiment inom poesin. Orden lämnar där något kvar för tanken, något som ögonen förbrukat. I bildens påtaglighet blir däremot absurdismen det drömskas ställföreträdare.
     Detta blir uppenbart i Peter Tillbergs märkliga figurer och skogsväsen, uppbyggda av hopknutna grenar. Vilken udda särling denne konstnär har utvecklats till. Från att under sjuttiotalet ha befunnit sig i den fotorealistiska huvudfåran bryter han nu egen mark inom absurdismens underbara brist på logik.

Även Klara Kristalovas presentation, med keramiska skulpturer inplacerade bland museets klassiska, ansluter till den fruktbara absurdismen. Hennes Kaninflicka som trumpet tronar framför den korsfäste Jesus utmanar vanetänkandet genom sitt blasfemiska ointresse för den religiösa ikonen.
     Eva Maria Erns skenbart lättsinniga uppställningar av leksaker i kombination med oneline-poesi är fascinerande. Hennes akvareller och oljor befinner sig i ett ingenmansland där ikonografisk renhet ackompanjerar de valda ordens komplexa komik.
     Även hos Dan Almqvist är humorn en viktig ingrediens. I bilden "Vinter" har en liten korgosse (?) med blomma i handen stannat upp under ordet "Vinter" i frakturstil. Och över allt strålar den underbara stjärnan. Frågan är om Almqvist någonsin tidigare lyckats koncentrera sina bildidéer såsom i detta verk.
     Utställningen "Drömmare" har som helhet en öppen karaktär, där drömtydandets ofta alltför banaliserande metoder lämnats därhän.

Stockholm 2009-04-07 © Leif Mattsson

" Mornar, Olika sätt att lära sig,Tala,Färger." © Eva Maria Ern