Omslaget till Lars Noréns diktsamling "Kung Mej och andra dikter" pryds av en Hill-teckning där de sirliga tuschlinjerna varsamt och exakt smeker fram två nobla figurer och ett demoniskt drakhuvud. Boken har följt mig i snart trettiosex år, kanske för att den är en av Noréns mer intressanta diktsamlingar men också för kongenialiteten mellan form och innehåll.

Associationen till Noréns bok kommer till mig när jag ställs inför Leif Elggrens installation. I ett stramt rutmönster presenteras cirka 160 teckningar utförda med rollerball-penna och med tydlig närhet till Hills och Josephsons maniskt hypnotiska bildvärldar. Tematiken är drömmens, marans och det hypnagoga tillståndets och jag slås av samspelet mellan det matematiska rutmönstret och den ohämmat flödande gestaltningen.

Elggren är en handelsresande i inverterade betydelser; i katalogen till "Physiological Frequencies" studsar orden som kulor i ett flipperspel med Swedenborgs ande svävande över. Ibland bär det, men lika ofta tar det formen av verbal skuggboxning.
      Men pennans flöde ljuger inte. Det avslöjar en driven och i detta fall närmast monoman stilist som öppnat sig för det nattliga bråddjupet. Det fräser om linjerna som i en blandning mellan Kafkas "tortyrklotter" och Ekelöfs "Grotesker".

Tankelinjer som ståltrådar, fästade mellan hjärnor och könsorgan. Figurer i nattsärk eller balklänningar, kanske tvångströjor. Logiken är drömmens - den omvända. Beskrivningen har misantropins färg; ingen kommunikation tycks möjlig. Somliga figurer bär självbilden som ett embryo i famnen. Andra har redan intagit siamestvillingarnas form, med två huvuden och en gemensam kropp. Maran har bytt plats med verkligheten och orden har utrotats ur språket.

Stockholm 2009-12-16 © Leif Mattsson