Tanken och känslan har en kropp påtaglig för den som kännande tänker. Minnen och sinnesförnimmelser knyts samman utan inbördes rangordning. Känslan utlöses kanske av en töjbar idé.
      I Carin Ellbergs värld får strumpbyxan i nylon fungera som bärande medium mellan inre och yttre.
I målningarna förlängs ”benen” till långa irrgångar eller tentakler som söker sin verklighet, ibland hamnande utanför på golvet. Den kan anta ”rånarluvans” deformerande roll och gömma sitt innehåll eller bilda delelement i en nätfiskande skulptur.

Utställningen bärs av de slingrande utbytena mellan vägg och golv, målning och skulptur. Carin Ellberg återkommer i sina bildvärldars speciella poesi, till avstånd och resor mellan hus och figurer, som momentant överbryggas genom strumpans, stigens eller hårlänkens förmedlande. Även promenaderna på moln ryms inom samma ständigt vidhäftande värld.

Det är intressant att ta del av ett uttryck som är självständigt förankrat i och samtidigt så befriat ur en 1990-tals diskussion. De höga färgackorden och de lätt naiviserade figurerna påminner främst om sitt eget självrefererande landskaps karaktär, medan de flytande spåren även leder ut mot nya äventyr.
      Ellbergs måleri var lika aktuellt för dåtidens feministiskt orienterade dialog som det är en självklar del av dagens figurativa våg. Kanske beror det på hennes konstruktiva direkthet i valet av idéer och medier.
      Resan kan mycket väl ha startat vid upptäckten av nylonstrumpan slängd över en stol, mer för att den fanns där än för dess betydelsemässigt möjliga förskjutningar. Ellberg arbetar generöst med ett ”både och” som låter var och en få välja sitt spår.

Stockholm 2009-01-19 © Susanna Slöör