"Blänk och strålar" är den reflex- och ytrelaterade titeln på Jens Fänges aktuella utställning - jag kan inte undgå känslan av att det är en textmässig dimridå. Visst arbetar Fänge med ytans skimmer och färgernas opalliknande glans, men aldrig tidigare har jag sett honom så innehållsligt fokuserad. Målningarna tycks befinna sig mitt i ett drama där första akten avslutats och ridån just gått upp för den andra.
      Överhuvudtaget tycks Fänge denna gång sprängfylld av berättarlust och det tidigare så tydligt distanserade bildspråket har gradvis tonats ned. De teatrala inslagen känns dock fortfarande igen; de är ju närmast ett signum för Jens Fänge, liksom valet av ett aristokratiskt persongalleri.

Det är två associationer som omedelbart dyker upp: den italienska konstnären Giorgio de Chirico och den svenske regissören Roy Andersson. Släktskapet med Chiricos metafysiska värld är uppenbart, men mer subtilt är närmandet till den anderssonska för-apokalyptiska dystopin.
     Med dramaturgisk finess bygger Fänge sina scenerier. Mycket lämnas till betraktarens tolkningar och titlarna ger där knappast någon hjälp. Men det flätverk av litterärt och bildmässigt innnehåll, med tydliga men bitvis svårfångade referenser, leder ofta till en bortom-associativ känsla. Målningarna blir vad de är: bilder av bilder, snarare än linjära beskrivningar av skeenden. Detta ser jag egentligen som mycket positivt. Bildens inneboende berättarkraft är inte linjärt format ur temporal synpunkt; målaren kan således

inte styra betraktarens ögonrörelser och därmed dennes förväntade associationsbanor. Därför är det mer intelligent att, som Jens Fänge så finessrikt gör, presentera ett scenrum där händelser redan har hänt eller skulle kunna hända - på duken eller i fantasin är av mindre betydelse.

Stockholm 2009-06-02 © Leif Mattsson