I backspegelns gryniga reflektion framstår 1980-talet som möjligen det sista troskyldiga decenniet, en tid när fotomediet i sig kunde räcka som bärare av det konstnärliga budskapet. Samtidigt var det sena 1980-talet också startpunkten för fotografiets symbiotiska förening med konstens övriga uttrycksformer, så som vi ser det idag.

Åmells har valt att fokusera på just 1980-talet i sin presentation på Konstnärshuset. Här ställs taktilt hudnära skildringar av Stina Brockman mot tekniska kompositionsstudier av Lennart Durehed. Gunnar Smolianskys precist valörika bildspråk möter Denise Grünsteins mjukt undflyende. Och Dawids mot postmodernismen framåtblickande experiment bjuder motstånd för Tuija Lindströms gravallvarliga humor.
     Utställningen bär titeln "Fotografins återkomst", en markering av fotomediets unicitet och tilltron på dess överlevnadsmöjligheter i en högljutt brusande bildvärld. Hängningen är odramatisk och enkel; man har inte fallit för frestelsen (om den ens funnits) att "kasta in" något videoverk för att verka mainstream. Vad vi bjuds är en naken presentation där de enskilda verken individuellt bär utställningen. Avsaknaden av yttre tematik, bortsett från verkens tillkomstår, indikerar också ett förtroende för besökarna och deras slutledningsförmåga.
     Spåren efter Cartier-Bresson, Kertész, Moholy-Nagy, Mann, Penn, Arbus och paret Becher gör sig naturligtvis påminda även i det svenska 1980-talsfotografiet. Men mest som en indikation på att uttrycket "konst görs av konst" äger sin giltighet.

Fotografins Hus aktuella utställningen bär titeln "Austin, Texas" och är Lise Sarfatis första solopresentation i Sverige. Sarfati, som är verksam i både Frankrike och USA, tillhör samma generation som Cindy Sherman och visst finns där vissa bildmässiga överensstämmelser. Sarfati fotograferar unga kvinnor i olika vardagliga situationer, ibland så vardagliga att de slår över till det teatraliska. Hennes serie "Austin, Texas" kan delvis påminna om Shermans serie "Film Still", med den skillnaden att Sherman använder sig själv som modell. Sarfatis modeller är tonåringar och har något naivt och outvecklat över sig; ögonen vittnar om något bortom fotosessionen. Denna modellernas obefläckade skepnad är en visuell tillgång men samtidigt också en berättarteknisk börda. I några fall till den grad att närheten till den kommersiella bildens uttunnade estetik blir aningen besvärande.

Stockholm 2009-10-01 © Leif Mattsson

"Eva-Claire #02", 2008 © Lise Sarfati