”Livet är dödens början. Livet är för dödens skull. Döden är avslutning och början på samma gång, separation och närmare förbindelse med självet.” (Novalis)

Vi är dvärgar sittande på förfädernas axlar, blickande mot historiens tillryggalagda erövringar. Oförmögna att återskapa detta arv, men kapabla att göra vårt tillägg och därmed övertrumfa tidigare eror. Så skulle man kunna sammanfatta ett argument från århundraden av debatt om det nyas och det äldres respektive företräden.
     Diskussionen är glömd sedan länge, men återklingar inför Caspar David Friedrichs (1774-1840) längtansmättade målningar i den aktuella utställningen på Nationalmuseum. Men storleksförhållandena har skiftat. Det förflutnas framtidsspekulanter krymper ihop och förhoppningarna slukas av den vida horisonten. Föregångarna förminskas och själv står den nutida betraktaren i sin fulla längd och ser i bilderna alla dessa frånvända figurer som verkar ha nått lite längre bortom än man själv gjort. Men vart då?

Här spelar naturligtvis den förflutna tiden mig ett spratt. Dåtidens samtida kunde knappast ha uppfattat kvinnornas puffärmar och männens bredbrättade hattar som historiska, eller såg Friedrich värdet av nuets försvinnande poesi redan då? Kvar står dagens betraktare undrande med nyss avrivna kölappar till evigheten.
    ”Livsåldrarna” från 1834 tillhör ett av Friedrich sena verk, med fem människor och varsitt skepp symboliserande livets relationer. De små ystra fiskebåtarnas tvärkastande cirklar runt skeppet som

snart nått land, symboliserar Friedrich själv och sina
yngsta släktingar. De yngre vuxna eller den potenta föräldragenerationen färdas mer på distans, som mest avlägsen sitt ursprung och sin slutliga destination.
     Mötet med Friedrich innerliga och själsligt laddade måleri överraskar med sina omsorgsfulla enkla kompositioner, där längtans och hoppets drama återspelas i bild efter bild. Knappt hundra år senare skavde återigen evighetsfrågorna hos målare som Hilding Linnqvist, som oberoende eller beroende av tidigare erövringar återupptäckte svaren som kan sökas i månskärans skälvande ljus.
     Den samtida mönstringen med nutida konstnärer återkommer jag till under ”Öppen kritik”, på Liljevalchs Konsthall den 4 november kl 18.30.
Läs mer på www.opencritic.se

Stockholm 2009-10-28 © Susanna Slöör

Caspar David Friedrich Rocky Reef on Seashore © Staatliche Kunsthalle Karlsruhe