Carpaccio hette en venetiansk ungrenässansmålare tecknande staden och dess innevånare som en ständigt pågående berättelse. Smygande i gränderna, myllrande på torgen, ensamma i palatsen på piedestal räds de pesten och hyllar den stundande karnevalens möjligheter till förlustelser incognito. Ett par hundra mil norröver pågår spel och ränker, lek och lust och tumlande i betydligt kargare trakter. Harald, Erik och Magnus smider planer och störs av det nyckfulla ödets irrvägar, lyckostunder och oår.
     Arne Frifarare målar om historien som en nutida Carpaccio som fått nyckeln till evighetens rum, där allt återkommer i lätt fasförskjutning. Stämningen skruvas åt ett färgsnäpp upp mot en mer seren tillvaro. Ljuset skär som en förtrollad höstdag – extra skarp i konturerna och kontrasterna.

Fromhetens målare som trodde sig vara Guds redskap lånar ur sitt skafferi till en sentida kollega. Vitkalkade boningar för tro, hopp och bön om nåd hukar under bergskammarna och reser sig ur myllan. ”Outremer” lyser det mot den blånande fjärrans branta väggar som ”Hollywood” i ett annat sagoland, ständigt diktande verkligheten. Ultramarin säger vi på svenska, drömmarnas pigment och sagoslottens. Den mest

värdefulla färgen på Carpaccios tid utvanns ur halvädelstenen. Frifarare rör sig bekvämt och med nödvändighet genom historiens och nuets olika kamrar. Åt oss återupprättar han dikten, sagan och fantasin som hjälp att erövra livet.

Stockholm 2009-12-10 © Susanna Slöör

"Outremer", 2009 © Arne Frifarare