Framkallningen av det onåbara förflutna upphör aldrig att fascinera. På senare år har målare som Gunnel Wåhlstrand mödosamt förstorat och penslat fram sin familjehistoria i stora tuschlaveringar.
     Norska Anne-Karin Furunes tillämpar en liknande men ändå något annorlunda strategi. Grunden är även här fotografier som förlagor. De ”reproduceras” genom att Furunes stansar den mörka dukytan full av hål, som omvända rasterpunkter. Här är det inte trycksvärtan som blöder ut i de mörkare partierna utan hålens storlek som avgör hur mycket ljus som kan skina igenom från den bakomliggande ljusa väggen. Att överföringen äger rum på en linneduk spelar i sammanhanget mindre roll. Metoden avlägsnar sig inte mycket från kamerans registrering av ljus och mörker översatt och anpassad för äldre trycktekniker.
     Intresset för det mödosamma arbetssättet verkar hon dela med Wåhlstrand men bilderna utstrålar inte samma emotionella underkastelse. I rollen som levande reproduktionsmedium eller kopist förhåller sig Anne-Karin Furunes mer neutral till sitt material.

Motiven bär på en historia, kanske familjens eller nationens, men fungerar i mina ögon allra bäst när ansiktena inte tidsmässigt går att ringa in. En tofs och snedbena daterar i en av bilderna flickan till 1940-tal. I en annan skulle kvinnan kunna vara frammanad av en flamländsk eller italiensk mästare eller vara ett självporträtt taget med mobilkameran. Jag föredrar nog bilden med förmågan att lösgöra sig från tiden. Det intressanta med dessa besvärjelser, som mer eller mindre anonyma fotografier förmår att locka fram, är kanske främst en vag känsla av förlust. Den franske poeten Jaques Roubaud mediterar över hustruns fotografiska självporträtt i diktsamlingen ”Någonting svart” med orden: ”Utestängd, i detta ljus, utan föremål. / Det visade sig att ljuset när det anpassade sig till denna sak som redan existerade, samtidigt nekade dig en existens.”
    I Anne-Karin Furunes tappning samspelar den perforerade duken och den bakomliggande väggen så att en illusion av djup infinner sig, kindens rundning framträder vagt när man rör sig runt bilden.

Stockholm 2009-11-18 © Susanna Slöör