Pyongyang IV, 2007 © Andreas Gursky/BUS 2008, Färgfotografi typ C, 304,5 x 207 x 6,2 cm, Courtesy: Monika Sprüth Philomene Magers, Cologne Munich London		Bahrain I, 2005 © Andreas Gursky/BUS 2008 Färgfotografi typ C, 302,2 x 219,6 x 6,2 cm Courtesy: Monika Sprüth Philomene Magers, Cologne Munich London

Med en smula tålamod är det mödan värt att ta del av tyske Andreas Gurskys mäktiga fotografier på Moderna Museet. Vanligen visas dessa i stora format, här har en retrospektiv utställning möjliggjorts tack vare att en mängd verk tagits fram i mindre skala. Det ställer lite mer krav på betraktarens seende, vilket samtidigt är välgörande. Tempot sänks redan från början, då utställningen kräver att man går nära inpå merparten av verken, med läsglasen stadigt på.

Kanske är det först vid översiktsbilden över stranden i Rimini som min övergång sker från defensivt prövande till nyfiket intresserad. Den hänger en bit in i utställningen om man börjar sitt varv från höger. Den illa dolda pekpinnekonsten med tyngande överbyggnad och konstnären i en laborerande manipulativ roll skapar alltid en hög tröskel för mig. Det osar en aning av detta i de tidiga verken, sedda var för sig. Men i takt med att fler bilder läggs till minnet uppstår gradvis en förändrad upplevelse. Man drabbas som betraktare troligen av en liknande fascination som Gursky upplevt över de mönster som människan avsätter i samexistens med naturen. Dessa blir successivt mer synliga ju fler jämförelser man kan göra mellan olika situationer i arbete och på fritid. Det sena 1900-talets kulturellt påverkade landskap dukas upp för oss på badstranden, på konserten, i alplandskapet, i fabriken, på kontoret och under massevenemangen. Situationerna har även accentuerats digitalt med fingertoppskänsla av konstnären, utan att man upplever sig som manipulerad, men successivt medveten om att så har skett.

Utan titel XVI, 2008 © Andreas Gursky/BUS 2009, Courtesy Monika Sprüth Philomene Färgfotografi typ C 237 x 506 cm Magers, Cologne Munich London

Andreas Gursky presenteras som en av samtidens viktigare konstnärskap med fotografiet som medium. Som lärare har han haft Bernd och Hilla Becher, kända för sina märkvärdiga serier av frontalt tagna industribyggnader. Känslan för mönster som frilägger ett idémässigt innehåll ur det visuella kan ha väckts redan under elevtiden. Men Andreas Gursky har fört resonemanget vidare.
    Övergången från att vara intresserad till hänförd drabbar mig längst in i utställningen inför en bild i storformat av ett depåstopp från ett Formula 1-lopp från 2007. På rad pågår febril verksamhet i Ferrari- och BMW-stallen. (Jag misstänker dock att loppet kördes redan 2006 med Michael Schumacher som försteförare i Ferraris bil, inte Kimi Räikkönen, men scenen kan vara digitalt manipulerad i efterhand.) Serviceteknikernas fäktande inom en liten begränsad yta, påminner om den romboid inom vilken Leonardo da Vinci komponerade den centrala ryttarbataljen i slaget vid Anghiari. Kontrollen och den explosiva intensiteten depåscenen utstrålar är snarlik.

Bibliotek, 1999 © Andreas Gursky/BUS 2008, Courtesy: Monika Sprüth Philomene Magers, Cologne Munich London, Färgfotografi typ C 200 x 360 x 6,2 cm

Inför scenerna från F1-loppen (banorna, depån, starten) har regianvisningarna ryckts ur fotografens hand och det lustbetonade, ickeberäknande intresset fått övertaget. Det kan ha skett i andra fall, men nu blir jag övertygad. Ett kriterium för kvalitet inom konsten, i mina ögon, är då man upplever att konstnären förlorat kontrollen över och släppt fokus på betraktaren. Konstnären uppslukas av sitt motiv (gestaltningen) och de ocensurerade intressena eller preferenserna får chansen att bryta igenom. Man kan lättare uppleva fenomenet inom måleriet, men inför Gurskys verk uppstår något liknande. Observerandet av människomassans samproducerande galenskaper ersätts av en hänförelse inför dess verkningar, som leder utöver det konstpolitiskt korrekta.

Stockholm 2009-03-18 © Susanna Slöör

Moderna Museet | Omkonsts startsida