I en målning av den venetianske renässansmästaren Giovanni Bellini presenteras Jesus i templet. Maria balanserar den hårt lindade lilla kroppen mellan sina händer, där endast ena handens fingertoppar lirkat sig ut i frihet. Barnets blick under den röda tättslutande hättan och den halvt öppnande munnen utstrålar bävan och förundran, som om all världens händelser, även de ofödda, ögonblickligt visas honom. Omöjliga att påverka, onåbara för den surrade handen, tvingas den lille ändå att genomleva dem.
Charlotte Gyllenhammars små lerbarn insydda i vit respektive svart frihetsberövande dräkt ställs inför liknande omöjliga situationer, medvetna och samtidigt vanmäktiga. Det vita barnet skriker mot den vita
"Den minsta av oss", gips © Charlotte Gyllenhammar
|
|
väggen och tillbaka återkastas munnens runda ångestöppning och den blottade naveln som små tondo-målningar. Den fjättrade svarte möter sin vita skugga något uppförstorad mot den mörka fonden. De verkar, likt Bellinis Jesus, sakna möjlighet att förmedla annat än blott aningar.
Utställningen med skulptur, objekt och videoprojektioner är arrangerad som brukligt i dag i olika separata stationer, men här har rummet och ljuset tydligt fått uppdraget att hålla samman de olika situationerna som uppstår beroende av var i rummet man befinner sig. Vart och ett av verken fungerar för sig och tillsammans. Detta sätt att med gott resultat komponera rummet kan man annars ofta sakna, trots verkens vanligen åsyftade ”teatrala” karaktär. Huvudrummets mjölkchokladfärgade väggar skapar nödvändigt mörker för lerfigurerna, huvudet och den sittande flickkroppen med videoprojicerade anletsdrag. Kanske vilar Tony Ourslers ande väl tydligt över dessa verk, men den sittande flickan med den åldrade kvinnans sminkade ansikte och tafatta handrörelser över sig får en egen suggestiv ton.
De sammanbundna ilsket gula lerkvinnorna rycker in betraktaren i det inre rummet. Som åskådare sitter två lerflickor mediterande på sin lerhylla. Man upplever att tematiken stramas åt och avser flickkvinnornas sanningar som uppväxandet så småningom stänger dörren till. Livsrollen kringskär och förblindar.
Stockholm 2009-09-02 © Susanna Slöör
|