"Dektektiven" (2004) Akryl på masonit © Jan Håfström Foto:Mathias Johansson	Repetitionsbild från dansperformance Rörande Diana Palmers försvinnande (t v Jan Håfström, t h Annika Hyvärinen). Foto: Roland Aalto

”Konsten att dö” är en titel som Jan Håfström använt i tidigare verk. Den nu aktuella före- och utställningen har på ett märkligt symbiotiskt vis växt samman med sitt värddjur, rummen i Liljevalchs konsthall, och verkar handla om konsten att dö. Det behöver nu inte vara målet som åsyftas, utan snarare vägen dit - hur man lever livet.
      Marcel Proust beskriver verksamheten att leva som en serie dödar som avlöser varandra. Den mest betydelsefulla döden under livet är nog i så fall barndomens. Förgängelsen inleds smärtsamt av ögonblicken då den mödosamt uppbyggda första och kanske enda sammanhängande världsbilden börjar krackelera. När väl första sprickan är synlig finns inget lim i världen som kan rädda skapelsen, ändå verkar det vara över detta bygge som jaget återkommande fäller en längtans tår – inte utan en viss självmarterande njutning.

"L'Egypt" (2008) Blandmaterial på målade träobjekt © Jan Håfström	"Angivaren" (2004) Akryl på masonit © Jan Håfström Foto:Mathias Johansson

I konsthallens hjärta, de två huvudsalarna, utspelas en ny version av ”Den eviga återkomsten”. Verket, vars titel hämtats från Nietzsches begreppsvärld, ska så småningom vidare till årets biennal i Venedig och återuppstå i ny formation.
      De ingående delarna består av bemålade pussellika delar och dekor inspirerade av Fantomens serievärld, Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” samt Arnold Böcklins målning ”Dödens ö”.  I fonden mot den bortre kortväggen reser sig konturerna av den gåtfulla klippön. De ingående delarna är försedda med hjul och bildar suggestiva rumsskapare i dansuppförandet ”Rörande Diana Palmers försvinnande”, i koreografi av Lotta Melin, som vid fem tillfällen blir en del av utställningen. Jan Håfström och fyra dansare deltar och med sfinxens tömda blick för Håfström publiken under resan genom rummen. Den inleds med Dianas drömlika färd i kistan som lägger till vid Dödens ö och avslutas med att publiken lämnas kvar på ön – man får förmoda att vi överges för att själva fortsätta förädla oss i konsten att dö. Det kanske är just på dödens ö som det enda livet utspelar sig.

Under föreställningen serverar Diana sitt vilande huvud på fat och drömmer fram en dubbelnatur. Jag kan inte låta bli att läsa in ”Farmor” i den diskande Diana-figuren, som även ingår som fragment på salarnas väggar. Den emblematiska 1970-talsmålningen av ”Farmor” finns också i ett summerande rum på utställningen tillsammans med ”Den övre stationen”, senast visad som kommentar till Pilos kröningsmålning på Nationalmuseum för några år sedan. Känt är att farmor fanns där under barndomens uppbyggnadsfas och därmed bidrog till den första döden.
      De 1800-talsfödda individernas tankar om förändring och möjlig förbättring har slutat att viska kring oss idag, men bildade ett naturligt bakgrundsbrus kanske ända fram till 1980-talets slut. Trojkan med Fantomen, Conrad och Böcklin bildar tillsammans en skrattspegel för idéerna, som plågades till oigenkännlighet under ett tvåfaldigt iturivet 1900-tal. De första reflexerna svedde kanterna redan på barnets mödosamt hopfogade karta.  Självklara motsättningar faller samman och låter döendets, det fortskridande livets gråskalor ta vid.

Ur "Den eviga återkomsten" (2003) Akryl på MDF-board © Jan Håfström Foto:Johann Bergenholz	Barnteckning, sent 1940-tal © Jan Håfström

I återvändandet och återkomsterna knyter Håfström an till sina barnteckningar och särskilt till dem i rutad serieform. Meditationerna över ondskans fenomen i skuggan av och på avstånd från kriget har redan inletts, på samma självklara vis som kanske klimathotet nuförtiden och den finala kärnvapensmällen tidigare satte spår.
      I den till utställningen publicerade boken, presenteras ett generöst urval bilder av de verk som tillsammans under döendet kantat Jan Håfströms närande mörker. Frågan är om han dött färdigt med den här magnifika utställningen. Hittills har bakåtblickandet och återkomsterna närt generationer av kritiker och yngre kolleger. Jag hoppas att några av de senare låter sig inspireras av iscensättningen och sättet att förvandla Liljevalchs magistrala rum till lekstuga.

Stockholm 2009-04-21 © Susanna Slöör

Liljevalchs konsthall | Omkonsts startsida