Byter konstens påverkan och vindriktning nu väderstreck? Kan något befrämjande komma från Öster?
    I Åsa Hällgren Lifs utställning hos Galleri Mariann Ahnlund i Umeå krockar två bildtraditioner, båda väl tillägnade, och resultatet syns förvåna såväl konstnärinnan som betraktaren. Det är ovisst om någon försökt just den här kombinationen förut.
    Hällgren Lif målar ikoner, kanske, åtminstone till stämning och format, nå några större målningar finns också. Men till ikonografierna förhåller hon sig fritt och muntert, personerna i helgons ställe råkar ut för föga högtidliga ting. Heliga brev ramlar ner från himlen över de bedjande, en aspirant slår på cymbaler i en bambudunge, Dante som reporter betraktar hukande människor i sina nedre kretsar.

Lika fritt hanterade är andra inslag i bildrummen. En udde vid en sjö blir en flätad stolsrygg, buskagen blir tapetserade ornament. En ornamentik i ytan hotar

ständigt att välla in. Från molnen hänger små klockor i snören, en änglakör huserar, på skyltar utkämpas strider som i Elis Erikssons gamla Kåvboj, fastän här förda från kamelryggen.
    Allt möter en västerländsk måleritradition i växling mellan grov och sirlig pensel, en ungefärlighet först, en finstilthet sedan. Det mesta kan hända i processen. Eftersom jag nyligen sett Per Kirkeby på Louisiana ser jag släktskap både i handlag och kolorit, i de vackra lövverken, och de eroderade klippkanterna som hör ikonmåleriet till.
     Bysans möter Mejan, med gott handlag och hantverk åt båda håll. Det framgår att Åsa Hällgren Lif känner inspiration där i skärningspunkten.

Umeå 2009-02-18 © Gunnar Balgård