Det pyser och puttrar när färgen blir till ljus i detta alkemistiska försök att för betraktaren uppenbara en översinnlighet bortom dukens yta. Yttre och inre omständigheter, smetas och skrapas fram ur färgen. Målningarna är öppna, husen och föremålen som avbildas bär sin historia men hindrar inte betraktaren genom att bli för privata.
      Inga människor syns på bilderna, endast spår av mänskliga aktiviteter, fysiska såväl som psykiska, vilket gör målningarna djupt existentiella. Varje liten målning är sin egen, bär sin egen kamp. Titlarna lever också sitt egenliv och ömsom skaver mot, ömsom omfamnar målningarna. 

Ebba Hammarskiöld gick på Valand 1979-1984, när den göteborgska färgtraditionen fortfarande var vid liv, om än på kraftig tillbakagång. Hon hör liksom Bo Trankell och Erland Cullberg till dem som fortsatt plöja i denna ”göteborgskoloristiska” fåra och som fortfarande lyckas vaska fram väsentligheter som rör vid detta svåra som är livet och vad det är att leva.

Släktskapet till Vera Nilssons ljusbärande jordighet, men främst Åke Göranssons vibrerande måleri är högst påtagligt, vilket initialt bekymrar mig. Men att stoppa ett sådant pekfinger i Ebba Hammarskiölds öga låter jag bli och efter att ha vistats en stund i resultaten av denna rika palett sjunker föregångarna undan och kvar blir färgens suggestiva kraft. Man får lust att ta en målning under armen och gå ut och lysa upp dessa, så här års, ljusfientliga breddgrader.

Nu lyser det ju inte bara vackert utan det lyser också svart ångest. Inget verkar omöjligt men samtidigt är det en kamp på liv och död för att nå fram, för att få lägga till och kliva ur måleribåten, i lä för ljussken, färgkaskader och svarta hål. Trots detta eruptiva måleri lyckas Ebba Hammarskiöld släppa målningarna när de, så att säga, står på egna ben.
     Om man skall tala om några sammanhållande faktorer som genomsyrar denna utställning så är det sökandet efter ljuset och så initialerna EH förstås, som jazzar runt i målningarna lika självklart som alla andra attribut som dyker upp där. Det är eget och galet på ett befriande sätt.

Göteborg 2009-12-02 © Yngve Brothén

"Ni undangömda" © Ebba Hammarskiöld