Den linjära utvecklingens syster heter glömska. Något måste förkastas, förskjutas eller förringas för att det temporala flödet skall kunna ges högsta prioritet. Och den förlupna tiden ses som en kvalitet i sig.
     Rolf Hanson kan däremot sägas arbeta cirkulärt; med viss periodicitet återkommer problemen, lösningarna och förändringarna. Tiden är inte den drivande faktorn och de måleriska framstegen inte heller komparativa i väldefinierade, linjära steg.

Det inslag av figuration man kunde se i Rolf Hansons verk under nittiotalet tycks åtminstone för tillfället vara helt borta. Istället förfinar han tekniken att ge färgen den betydelsebärande rollen i rumsbyggena. För rum är det i allra högsta grad; ytelement och plattor erbjuder genom sin mångfald av färg- och ljushetsvalörer ett hierarkiskt system av byggstenar, vilka Hanson använder likt legobitar.
     Till viss del påminner arbetsmetoden om Serge Poliakoffs, med den skillnaden att Hanson i något högre grad månar om färgens sammanhållande verkan. Den står sällan oförmedlad i förhållande till sin omgivning, och de komplementära inslagen - violett mot ockra exempelvis - blir oftast just komplement.

Den tredje formen av utveckling är den vertikala. Det är den fördjupande, den som inte låter sig styras av intentioner eller tvingande imperativ. Denna utveckling, i de fall den inträder, är konstnären själv knappast medveten om. Det är en nivåförskjutning som inte innebär någon temporal eller spatial förflyttning, ett slags "gräv där du står"-metodik utan pretentionernas kontraproduktivitet.
     Jag ser i Rolf Hansons utställning tecken på en sådan nivåförskjutning, inte framåt eller bakåt utan inåt.

Stockholm 2009-03-12 © Leif Mattsson

"Nr 17", olja, 203 x 188cm, 2009 © Rolf Hanson

"Nr 8", olja, 93 x 73 cm, 2007 © Rolf Hanson