Göran Hellberg var med och startade KVs konstskola i slutet av 1960-talet och har som lärare där, med ett fast grepp om historia och tradition, inspirerat många sökande konstnärsämnen.
     Hans egen konst präglades också livet igenom av ett sökande, vilket blir uppenbart i den nu aktuella minnesutställningen. I ett hundratal verk och därtill ett bildspel får man en rik och nyanserad bild av denne konstnär som sällan visade sina resultat. Göran Hellberg dog 2004, sextiotvå år gammal.

Utställningen är kronologiskt hängd och vi möter i det första lilla rummet de temperamålningar Hellberg arbetade med i slutet av sitt liv. Målningarna besitter en egensinnighet som tar gestalt i de lekfullt och lite på måfå, ryckigt och svajigt, dragna linjerna. Resultatet bli avklarnade mönstermålningar vävda av kunskap och erfarenheter hämtade från livet och som med ett destillerat färgdjup och ett stilla ljus söker sig närmre det medeltida ikonmåleriet och Klees 1920-tals måleri än Mondrian och högmodernismen. Det är en sorts ”bondkonkretism”, besläktad med Anders Widoffs rutiga och skitiga ”köksduks”-tematik.

Resten av utställningen visar hans trägna försök för att få liv i färgen, få bilderna att svara mot erfarenheter och livssituation, inte via de föreställande elementen, som oftast bara är rekvisita, utan i målningarnas klang och hållning. Det händer dock att han lånar både motiv och palett, jag tänker på en liten målning som kunde varit från Aguélis hand och  ”Ansiktsduk” över vilken Zurbaráns ande svävar, som för att känna in dessa målares hela register.

Gång på gång, lugnt och metodiskt, försöker han få målningarna att visa sig, ge sig till känna, som en spegling av något erfaret. Färgen tätnar med åren och formen dras åt som i en serie lökstudier och i den lilla men precist och vackert stämda ”Dalahästen”, men det är först i de sena bilderna, när han lämnar det figurativt föreställande, som han kommer något på spåren och det verkligen bränner till.
      Det finns många konstnärskap där ålderns erfarenhet också gett bilderna ett större djup, Andrei Rublev, Vermeer, Chardin, Aguéli och varför inte Olle Skagerfors för att nämna några och som alla verkar haft en plats i Göran Hellbergs ”målarkropp”.

Göteborg 2009-12-11 © Yngve Brothén

Utan titel