I Charlotte Hellstadius rumsliga minivärldar har omvärlden marginell betydelse; väsentligheterna ryms inom väggarnas begränsande plan. Med scenografens känsla för precision markeras golv, fönster och dörrar - mer sällan tak. Ibland räcker det med endast en markering, ibland något mer, för att teaterskärmen, husfasaden eller slagskuggan tydligt skall framträda.
      Bilderna är på samma gång både arkitektur och natur, ofta sammanvävt på ett sömlöst sätt. Naturen vilar rastlöst på arkitektens knä, beredd att när som helst slita sig loss. Glissandon i valör och färg förvandlar rumsbeskrivningarna från projektionsritningar till poesibehållare.

Det jag först ser som ett sökande bort från beskrivningarna, byter fas efter en tids betraktande. Isättningarna, markeringarna och pauserna blir då bokstäver som jag ljudande sammanfogar till ord och meningar.
      Bildspråket är inte frånvänt från den sida jag ser det, promenerande inuti modellerna och husen. Känslan liknar snarare den vid inflyttning i en ny lägenhet: tystnaden och stillheten innan flyttlasset anlänt, och innan travarna av kartonger och möbler omöjliggjort planerna för de framtida spatiösa arrangemangen.

I några av målningarna, som exempelvis i "Scenrum" och "Modell", anar jag ett lyckosamt drag åt det naiva. Att genom en antydd naivitet markera den mänskliga åtbörden, människans tecken i bilden, är lika enkelt som genialt. Det fungerar förvånande väl som helande Bamseplåster, speciellt när bilderna som i Hellstadius fall till viss del bygger på ett plangeometriskt raffinemang.

Stockholm 2009-02-25 © Leif Mattsson

"Scenrum", olja på pannå © Charlotte Hellstadius

"Modell", olja på pannå © Charlotte Hellstadius