Galleri Niklas Belenius är ett av Stockholms mer innovativa gallerier, som tillåter en konstnärlig experimentlusta långt utöver det vanliga. Så även på den aktuella utställningen med Monica Höll.
     Höll närmast spränger galleriet när hon använder både golv, tak och väggar i sin installation "Crazy drawing room". De böljande och berättande tuschlinjerna har sitt centrum i några få rektangulära målningar, strategiskt utplacerade på de vita väggarna. Från dessa löper tankebanor och associationskedjor i en aldrig sinande ström. Former återkommer, förändras och försvinner, för att plötsligt på ett annat ställe i rummet åter dyka upp i en något förändrad form.

Associationerna går till Arschile Gorky och Jackson Pollock, men också till Walt Disneys svepande serieteckningslinjer. För här finns både en sensuell humor och ett mörkt allvar. Det senare dolt i själva omöjligheten att kunna beskriva världen inifrån det mentala akvarium som den vita kuben utgör. En tyglad panik går följaktligen också att utläsa i linjernas tatueringsliknande linjer på väggar, tak och golv. Men samtidigt går det inte att ta miste på experimentviljan och leklusten i Monica Hölls pensellöpor.

Och det går också utmärkt att vända på tankebanorna. I så fall blir inneslutningen, den klaustrofobiska och monomana, istället ett försök till omfamnande av omvärlden. Genom att "tagga" väggarna gör Höll en modern variant av "Kilroy was here", men med en konstnärlig stringens man knappast finner i traditionell graffiti. Denna autonomi återkommer även i målningarna.
     Ur verkshierarkisk synpunkt intar dessa en position mellan tanken (idéskissen) och flödet (väggteckningarna). Inom målningarnas rektangulära begränsningsramar utspelar sig minidramer som genom sina beräknade kompositioner står i opposition till det fria flödet i väggteckningarna. Målningarnas mellanläge är därför intressant på ett annat sätt än som mental fogmassa mellan två ytterligheter, och de skulle mycket väl kunna klara en mer traditionell hängning. Detta är också en absolut förutsättning i en så dramatisk installation som den Höll presenterar. Alla delar måste i sig själva ha kraften att kunna bära helheten. Just så är det lyckligtvis i denna märkvärdiga men tidsmässigt alltför korta utställning.

Stockholm 2009-04-21 © Leif Mattsson