Man brukar säga att kvinnliga modernister lyser med sin frånvaro i den svenska konsthistorien. De flesta kan nämna Sigrid Hjertén, Siri Derkert och kanske Vera Nilsson. Men få kan namnge en skånsk kvinnlig modernist. Under de senaste åren har dock intresset för dem växt. På Säfstaholms slott ställdes den skånska trion Tora Vega Holmström, Ester Almqvist och Ellen Trotzig ut 2005, som ett par år senare följdes upp med trions saknade länk, Agda Holst.

På Ystads konstmuseum har man nu valt att fördjupa sig i Tora Vega Holmströms måleri.
Det är en lättöverskådlig utställning. Porträtt, landskap och stilleben hänger var för sig. Den enda effekten är väggarna, som har målats i starka färger för att ackompanjera Tora Vegas djärva kolorit.

Det första som betraktaren möter är ett självporträtt av Tora Vega. Hennes intelligenta och något vemodiga blick visar riktningen i hennes porträttmåleri. Om det så rör sig om syskonbarn, vänner eller exotiska modeller från hennes långväga resor har de ungefär samma uttryck. Distinkt och omedelbart med en viss tyngd och allvarsamhet. Det finns inget undflyende eller tillgjordhet hos dem. Aldrig något leende. Färgerna är starka, penseldragen breda, ibland mosaikiska, formspråket måleriskt och kraftigt. Det är tydligt att Tora Vega inte utgick från Matisses dekorativa lära utan att hon föredrog, liksom många andra skånska modernister, den tyska skolan med dess expressivitet och koloristiska mustighet.
      Men det finns undantag. Under tidiga 1920-talet målade hon några porträtt av en ung fransman, som gick under namnet ”Ryttaren” eller ”Den rika ynglingen”. Här visar hon prov på lekfullhet med androgyna former som hennes kollegor Sigrid Hjertén, Leander Engström och Nils Dardel ofta målade.
     Även en del av hennes blomsterstilleben går i sobrare toner med ett mer linjärt formspråk, inte helt olikt vännen Agda Holsts, som ligger i stil med det parisiska.

Landskapsmåleriet domineras av färg och rytmiska former. Ett par halvabstrakta landskap får mig att tänka på Sonia Delaunays måleri. De är så väsensskilda från hennes porträtt. Nästan feberaktigt blir det när hon målar en blå giraff mitt bland de skånska kullarna. Eller när kullarna liknar enorma havsvågor, redo att kasta sig över dalarna. Jag undrar om det inte är i just landskapen som man kommer Tora Vega närmast? Det finns en spänning, nästan elektrisk, i hennes sätt att gestalta naturen.

Utställningen visar, i all enkelhet, en fantastisk samling måleri. Det är ett unikt tillfälle att få se så många verk tillsammans. Men jag saknar den unga Tora Vega Holmström. Trots att hon redan 1900 studerade på Valand, 1903 för Adolf Hölzel och 1907 vid Académie Colarossi, så visas ändå bara måleri från tidigast 1914. Med ett par undantag är det en färdig konstnärs verk vi får se. Fast det religiösa måleriet, det klurar jag fortfarande på.

Ystad 2009-07-01 © Malin Josefin Forssell

Utan titel © Tora Vega Holmström