Finns det något man skulle kunna kalla en nationell särart inom måleriet? Självklart, skulle mitt spontana svar bli. Så mycket intressantare då att jag gissat fel när jag tidigare sett Paul Housleys bilder. Hade jag inte läst på innan galleribesöket hade jag kunnat svära på att han var svensk och född sådär i mitten av femtiotalet.      

Men Paul Housley är född 1964 i Manchester, utbildad på Royal College of Art i London, där han bland andra hade Peter Doig som lärare.
     Och visst skulle man kunna läsa in ett konstnärligt släktskap med Doig, men ändå inte helt entydigt. Man anar snarare en närhet rent allmänt till den emotionella naivism med expressiva förtecken som fått en så stark renässans under de senaste tio-femton åren. Bland de svenska utövarna heter föregångarna bland andra Sven X-et Erixson och Åke Göransson. Och den sistnämnde har faktiskt en viss relevans även för Paul Housley. Han lär, enligt den svenska galleristen, ha en bok om Åke Göransson liggande i sin Londonateljé.

På många sätt är Paul Housley en klassisk målare; intresset för konsthistoriska parafraser är bara ett av tecknen på detta. I flera verk kan man dessutom spåra lösningar på klassiska färg- och formproblem som placerar honom rent stilistiskt i den första delen av nittonhundratalet.

     Men det är bara halva sanningen. Efter de senaste årtiondenas ifrågasättande av traditionella synsätt på konsten i allmänhet och måleriet i synnerhet, är det naivt att låtsas som om inget skulle ha hänt sedan modernismen. Och Housley är definitivt inte naiv. Hans användande av ett naiviserande formspråk är snarare ett mycket medvetet val.

I Housleys tidigare verk finns en mer formell torrhet; leksaker, statyetter och djurbilder beskrivs med ett mjukt och lite diffuserande manér - som målade med något för breda penslar.
     De målningar som presenteras här har däremot en tydligare färgspridning, i vissa fall upplöst till ett slags retro-pointillism. Formernas friare behandling och färgernas betonade betydelse ger också en tydligare och mer personlig avsändare.
    Det är intressant att se i hur hög grad samtida engelskt måleri sammanfaller med det svenska. Paul Housley är ytterligare ett exempel på hur problematiskt det är att nationalstämpla konst. Den fransk/tyska tradition han anknyter till, med nordiskt naivistiska drag, övergår alltmer från att vara en geografisk position till en bli en mental sådan.

Stockholm 2009-05-27 © Leif Mattsson