Bland minnena framstår barndomens otvetydigt som de allra mest äkta. Den efterlängtade och äntligenköpta tablettaskens krispiga papptextur och smakförföriska innehåll är nästan verkligare idag än för ett halvt sekel sedan. Och seriealbumets Knasen-figurer är lika flabbroliga och skrattkrampiga.

Jarl Ingvarsson står i ständig kontakt med sin barndoms dårpippihjältar och tungtaktila smaksensationer. På Galleri Lars Bohman visar han sexton större målningar, alla med kopplingar till en svunnen samtid. Med ett humorindränkt backspegelsperspektiv återbrukar han de obegripliga orden och uttrycken från affischer, emballage och serietidningar. "Ratunsjinskaja" kan man med viss möda ljuda fram från en av målningarna, och i en annan "Klockan är alltid tolv".
     Annars är orden och titlarna oftast hämtade från den onomatopoetiska ordsfären: Zonk, Poing, Fsssch, Tjof och Hääbladong. Med samma paradoxala logik, som i de brett uppstrukna färgmassorna, leker bokstäverna tafatt med ljuden de själva skapar.

Det är befriande att se hur Jarl Ingvarssons autonomi i förhållande till samtidskonsten fortfarande framstår som så självklar. Visst befinner han sig mitt i nutiden, men ändå inte. Han balanserar likt lindansaren över avgrunden. Om han föll skulle han landa mitt bland hundratals kraftmålare som alla förväxlat inre styrka med yttre kraft. Men Ingvarsson är inte rädd - eller också är det just det han är: rädd för att försoffas och stelna i ett uttryck. Därför tycks han vid varje ny utställning återigen riskera allt han har - hela sin arsenal av måleriska uttryck och alla sina tidigare framgångar.

Genom Ingvarssons självutmanande och stundtals självdestruktiva måleriska teknik förhindras upprepningens monotoni. Varje verk bär sin egen förutsättning och mål.
      I "Hääbladong" får den överpigmenterade akrylfärgen simulera smakförnimmelsen av engelsk konfekt - lakritssvart, chockrosa och babyblått bjuder gommen på sprakande fyrverkerier. Och i målningen "Bom" exploderar en överstimulerad Kalle Anka, med ordet "Då" nyktert ditpräntat i bakgrunden. Ständigt bjuds det heroiska på blasfemiska motpoler, vilket kan sägas vara Jarl Ingvarssons signum: högt och lågt har samma värde och ingen betydelse är i förväg given.

Stockholm 2009-04-28 © Leif Mattsson

"Ratunsjinskaja" 2009, olja på duk, 200x200 © Jarl Ingvarsson