Omkonst - Rune Jansson, Olle Bauman, Jim Axén, John Olsson, Konstakademien

www.omkonst.com:
I och utanför formen
Konstakademien, 3/1 - 8/2 2009
Rune Jansson, Salarna - Olle Bauman, Galleri Öst - Jim Axén, Galleri Väst och Ateljén - John Olsson, Tengbomhallen
Texter: Susanna Slöör/Leif Mattsson

Konstakademien öppnar för säsongen med tre generösa måleriutställningar i gallerierna och salarna samt skulptur i Tengbomhallen. I de tre förstnämnda fallen kan man tyvärr tillägga att generositeten i form av antalet verk drar ned intrycket. Överhängning är ett återkommande gissel för utställarna i Konstakademiens krävande lokaler.

Utan titel, olja på duk, 1960-70-tal © Rune Jansson

Rune Jansson, Konstakademien, Salarna
Vid ett tillfälle när vernissagegästernas röster smultit samman till en enhet inträffar upplevelsen - den som aldrig medvetet kan kallas fram. Bildytan separeras i sömlösa skikt och en märkligt djupverkande dimension öppnar sig. Ljudmassan rör sig sugande rytmiskt likt vågorna och vattenglittret i Rune Janssons målningar. Minnen griper likt tentakler tag i strimmorna och slöjorna av färg och flyttar in.
I antikens tankevärld framstod det som lika självklart att ögat likt lyktan kastar sitt ljus på omgivningen, likväl som tingens närvaro strålar in i dess öppning. Det är i en växelverkan mellan dessa riktningar som insikten och förklaringen uppenbaras. Den lyhörde målaren förstår att använda poesin som uppstår när företeelsen på så vis tvåvägs öppnar sig; med betoning på och uteslutande av rätt pusselbitar kan den poängterade världen i sin tur lurpassande drabba oss.


"Repstegen" olja på duk, 1954 © Rune Jansson	"Ljusets väg" olja på duk, 1957 © Rune Jansson

De informella målarna övergav på 1950-talet exercisen för att söka nya vägar att bjuda in betraktaren. Rune Jansson förfinande under 1960-talet och framåt den medvetna avsaknaden av grammatik för att söka riktningarna - och påvisa dess momentana omfamning av ting och själ. Utställningen visar verk från tidigt 1950-tal fram till idag. Sammanställningen bekräftar, men öppnar också genom de tidiga verken för nya tolkningar. Förbluffande vilken kraft den nittioårige nestorn uppvisar i sina endast årsgamla verk.


"Svart silhuett mot rosa", 2000, tusch, akryl och collage på papp © Olle Bauman	"Så här blev det", 1990-tal, akryl på duk © Olle Bauman

Olle Bauman, Konstakademien, Galleri Öst
Jag minns Olle Bauman som lärare. Modellen skulle stå bättre om foten flyttades något i sidled åt vänster. En veckas idogt arbete senare kommer påpekandet att foten nog borde dras in åt höger. Förbryllande upplysningar för eleven som ännu inte kommit på att målningen måste formuleras utifrån sin egen logik, den som uppstår under arbetets gång. Få målare har så kärleksfullt och strävsamt utvecklat analysen av måleriets motsägelser till skön form. De särskilt omhuldade problemen möter oss på väggarna. Delacroixs lejon, Matisses skuggor, Cèzannes sittande fru och Alf Lindbergs rasslande löv är lösningar, anar man, som plockas isär och sätts samman till ny klarhet. Den franska och franskinspirerade göteborgska målartraditionen berikar Olle Baumans bildvärld. Men den huvudsakliga näringen hämtas ur det som finns närmast till hands. En utsikt över fjärden, en vissen bukett eller ett formsökande tyg över en stol får duga. Ljuset och färgerna vandrar följsamt hållande årstiderna och timmen på dagen i handen.
I samband med utställningen ger Olle Bauman ut en fristående bok (Carlssons, 2008) om sitt konstnärskap med text av Niclas Östlind. I den ges en givande bakgrund till de avgörande val som påverkat inriktningen, ackompanjerat av ett rikt urval vackert reproducerade verk.


"Den heliga S:t Antonius II" © Jim Axén	Aktörer i "Det designade helvetet'" © Jim Axén

Jim Axén, Konstakademien, Galleri Väst och Ateljén
Linjens ystert fria lek med och mot den slutna formen är återkommande i Jim Axéns måleri. Genom ett rytmiskt spel av inbördes överlappande skikt öppnas djupplanet som i ett tittskåp. Associationerna tar tveklöst vägen över musiken innan de tillfälligtvis landar i "Det designade helvetet" som Axén döpt en bildserie till.
Serierna av fotografier är mer svårfångade; som undflyende väsen vänder de sig trotsigt bort från de tvingande tolkningarna. Delvis förklarande och delvis skymmande, framstår de som målningarnas inverterade kusiner, skenbart entydiga i sina högt stämda färgackord.
I objekten och skulpturerna framstår Axén som mer avspänd och stundtals glädjefyllt kommunicerande med suprematismen såsom den tog sig uttryck under det tidiga 1900-talet. Objektens eleganta förenkling och deras avspända självklarhet öppnar för frågan om hur det skulle te sig med en ren skulpturutställning av denne svårfångade konstnär. Men möjligen skulle man då sakna den gäckande ambivalensen, som jag tolkar som ett signum för Jim Axéns konstnärskap.


"Nattbild" objekt, 120 x 149 cm, 2000 © John Olsson	"Organism" objekt, 138 x 160 cm, 2002 © John Olsson

John Olsson, Konstakademien, Tengbomhallen
Den relativt nyligen bortgångne John Olssons sobra skulpturutställning i Tengbomhallen flankeras av en broschyr med två tydligt avgränsade presentationer: om konstnären och om arkitekten. I den senare yrkesrollen var John Olsson medarbetare vid tillkomsten av den omdiskuterade arkitekturskolan i Stockholm (1969).
Som konstnär har han visats sparsamt (Millesgården 1988, Waldemarsudde 2003), vilket är sorgligt då hans verk lyser av en självklar inre kraft. Möjligen ger de uttryck för den arkitektutbildades avspända möte med konstens problemfixerade historia. Förskjutna ur sina tänkbara sammanhang framstår verken som solitärer med en egen agenda. Visst anar man referenser till den ideologiska konstruktivism som Bauhausskolan företrädde, och i några enstaka fall även till minimalismen och Donald Judd. Men jag tror samtidigt att man misstar sig om man gör dessa kopplingar alltför tvingande. Jag ser snarare John Olssons formspråk som uttryck för den sökande samt nyfikne konstnärens allvarsamma lek med den geometriska traditionen.

Konstakademien | Omkonsts startsida