Två något svårförenliga teman ligger till grund för Kristina Janssons nya utställning på Milliken Gallery.
Å ena sidan måleriska kommentarer till ett arkitektoniskt experiment i USA under efterkrigstiden (1945-1966). Å andra sidan tankar och teorier kring modernismens förhållande till pornografin.
Kristina Jansson har redan tidigare använt sig av den sakliga beskrivningens distanserande funktion, exempelvis i målningarna inspirerade av filmen "The Shining". Det oerhörda, skrämmande och otänkbara låter sig fångas genom en tilltvingat balanserad beskrivning. En neutralitet liknande den som används i terapeutiskt syfte när barn skall förhöras om våldsdåd de bevittnat.
Sakligheten i skildringen av det amerikanska projektet "Case Study House Program" (som har vissa likheter med vår svenska folkhemstanke) tycks däremot inte dölja några underliggande strukturer av våld eller maktmissbruk. Målningarna saknar också den kittlande implicitet man finner i bildsviterna om "The Shining" eller studion där Rolling Stones spelade in "Sympathy for the Devil". Vad man däremot anar är en konstnärs relativt okomplicerade (och lustfyllda) förhållande till sprängskisser, kavaljersperspektiv och arkitektur i största alllmänhet.
Om Kristina Janssons avsikt varit journalistisk eller rent av dokumentär förblir oklart. Misstanken insmyger sig att det mer handlat om att finna en tematiskt utgångspunkt av måleriskt/tekniskt slag. Men det är inte nödvändigtvis någon kritik. Dessutom fungerar "husprojektet" som den ultimata motpolen till utställningens nästa tema.
Den andra sviten som handlar om modernismens chauvinistiska drag och dess förhållande till pornografi är mer komplex, både bildmässigt och innehållsligt. Janssons tes är att modernismen i grunden stod för renlighetssträvan och kvinnofientlighet, en åsikt som trots sin generaliserande karaktär ändå i stora drag är med sanningen överensstämmande.
Men riktigt intressant blir det först när dessa tankegångar förs över till bild. Jansson använder sig där av tydligt modernistiska stildrag, som markerad penselföring och personlig intonation av färgskalan.
Mot detta ställer hon ett bildinnehåll med pornografiliknande inslag. Vi ser till exempel en kvinna som exhibitionistiskt blottar sitt underliv genom att stödja sina skrevande ben mot ett skrivbord. I bakgrunden döljer sig en mansfigur som stilla åser uppträdandet som i en tyst överenskommelse. Någon pornografi i egentlig mening är det inte frågan om, och för att ytterligare markera distansen arbetar Jansson med negativets omvända gråskala - i verket "Contact" dessutom med spegelvändning.
Innehållsligt kan man associera till John E Franzéns "Hells Angels" (1966-69). Men om hans målning förmedlar en klart ambivalent inställning till våld och pornografi så är Janssons bilder så mycket mer svårtolkade - och delvis också mer försåtliga. Det lockande är inte den utelämnande nakenheten utan den modernistiska teknik den är beskriven med. Plötsligt har man som betraktare blivit förförd av metoden och därmed fångad i en visuell cirkelargumentation, med Janssons tes om chauvinismen ekande i bakgrunden.
