Drygt fyrtio år efter Lars Hillersbergs och Karin Frostensons ”They never come back” (1968), har Richard Johansson gjort en skulpturgrupp som är en pendang till de två PUSS-konstnärernas satiriska målning. Personer, ämnen och händelser är självklart inte desamma i Johanssons ”They always come back”, här är det svensk dagspolitik som gisslas, och inte amerikansk krigföring och amerikanska högerpolitiker från 60-talet. Ändå är likheterna uppenbara, både när det gäller form (svajande höghus, poliser som viftar med batonger) och angreppsvägar (personangrepp, överdrivna fysionomier).  
 
Det finns lättare uppgifter än att bjuda upp Lars Hillersberg till dans i ämnet satir. Få använde den rabulistiska tvärtom-logikens humor lika hånfullt drabbande som Hillersberg. Den kritiserade frasen ”Jag hatar inte judar – jag hatar alla människor”, från hans senare år, är ett typiskt exempel på Hillersbergs originella sätt att förklara sig vara politiskt korrekt.
      Jag såg hans sista utställning på kvartersbiografen vid Hornstull hösten 2004. Vilken passande lokal för ett uttåg. I likhet med nästan allt han gjorde var det mycket bra och lite ofokuserat på samma gång. Uppöver långväggen i den skumma och ruffiga biograflokalen reste sig en svartmålad fyrameters Frihetsgudinna som sänkte sin fackla och tände eld på Manhattan.  

Det är en sällsam upplevelse att se det höga tonläget från studentrevoltåret 1968 återuppstå med hjälp av Johanssons glanspolerade, nogsamt kulörbemålade och kontemplativa skulpturer. Som att man plötsligt får syn på de där grundläggande frågorna igen, i ett annat samhällsklimat, i en annan miljö och genom ett helt annat temperament. Vad har då Richard Johansson att säga om vårt 2010-tal? Sex stjärtar på parad, marscherande helt käckt och metodiskt; den första med en vajande svensk flagga stolt uppstickandes ur analöppningen. Vid den röda mattans slut väntar kungaparet utanför slottet. Det börjar dra ihop sig till prinsessbröllop?

Stockholm 2009-11-25 © Björn Larsson