Grundkompositionerna i Lisa Jonassons målningar, akvareller och bemålade podier har en rättfram enkelhet som kan påminna om dialektiken i allmogemålningar och runstenar; ofta nog är det ett allomfattande, självsvåldigt och ganska så groteskt subjekt som dominerar; ett primitivt ur-jag som dväljs i upplevelsen av att inte kunna skilja på sig själv och det som är utanför.

Kanske kan man säga att Lisa Jonasson är en konstnär som arbetar i en l'art Brut-tradition? Om det inte vore för alla de ordstäv, sentenser, visdomsord, citat och egensinniga formuleringar som tränger sig in och fyller ut varje tänkbart utrymme. "Lär dig skilja på fräscht och ofräscht", "Alla människor är vackra egentligen", "Även sanningen kan bli sannare", i en aldrig sinande ström. Och visst ligger det nära till hands att uttolka alla dessa utrop antingen som kallhamrade ironier eller som uppriktigt menade goda råd och kloka ord. Men jag är inte så säker på att det är en framkomlig väg.  

När bokstäver och ord presenteras genom ett bildspråksmedium förändras syften och betydelser. Man kan jämföra Lisa Jonassons konst med uttrycket hos konstnärer som Jenny Holzer och Annika Ström; hos alla tre handlar det lika mycket om hur budskapet kommuniceras som om budskapets innehåll. Skillnaden är att hos Jonasson är relationen mellan bildspråk och skriftspråk i ständig förändring. När mängden goddag-yxskaft-formuleringar intensifieras slutar jag att läsa och börjar betrakta orden och meningarna som dekorativa formelement. Skriftspråket görs oläsbart genom att köras genom ett bildspråksfilter. Ur-jaget pustar ut. 

Gävle 2009-07-23 © Björn Larsson