Kanske är det bakgrunden som byggnadssnickare som gör att Clay Ketters konst rör sig så obehindrat mellan det exklusiva och det vardagliga? Som byggare har man ju sett allt från sunkiga lägenheter till nyrenoverade lyxvillor. I valet mellan gammalt och nytt brukar de flesta välja nytt, men Ketters egenhet i detta är att han betraktar det som händer innan renoveringen som det mest centrala.
En sådan strategi öppnar onekligen nya tolkningsmöjligheter. Om byggarbetsplatsen är en readymade-installation då är ju den efterföljande renoveringen en destruktion av ett konstverk.
Om de spacklade gipsskivorna i Wall Painting är en målning, då måste ju väggen som gipsskivorna så småningom ska tillhöra vara en övermålad målning.
Vilka är de sociologiska, ekonomiska och estetiska parametrarna i ett sådant scenario? Svårt att säga, men det är inget tvivel om att Ketter valt en spelplan som intresserar många.
Ingen har väl undgått att nutidsmänniskan gärna definierar sig själv med hjälp av husets och hemmets markörer, och när klassicismens och modernismens tidlösa värden har spelat ut sin roll är det svensk byggstandard och bygg- och inredningsindustrins framavlade produkter vi har att förhålla oss till.
Släktingar och vänner informeras - vi har byggt en köksö! Förra årets kök- och badrumsinredning ligger redan i återvinningsstationernas containrar. Därtill kommer en kollektiv renoveringspsykos.
Slutförandet som sabotage och renoveringen som destruktiv handling. I omedelbar anslutning till den stora förändringen är Ketters konst som bäst. Få har skildrat dödläget med en sådan kreativ lust, och till skillnad från inredningsjournalisten vet konstnären att den fransiga gamla fondtapeten med tegelväggsmotiv kan vara en nog så träffande bild av vad det är att vara människa.
Vad är det egentligen som händer när de två köksmodulerna i verket "My Neighbour and I" ställs mot varandra? Handlar det om något så tjusigt som diskurser? Är det grundkurs 1 A om hur stilar och epoker förhåller sig till varandra, eller är det bara en generationsfråga? Diskussionen mellan den daterade fyrtiotalsfunkisen och IKEA-doktrinen kan hålla på hur länge som helst. De liknar ett strävsamt gammalt par som för länge sedan glömt bort att de egentligen är så olika. De är kök helt enkelt – och de är glada att de får finnas och ha varandra.
