Kivik Art Centres ambition är att vid Bergdala gård och på Lilla Stenshuvud stegvis skapa ett kreativt centrum, en konstnärlig mötesplats. Projektledare är Sune Nordgren med gedigna erfarenheter från Baltic Centre for Contemporary Art i Gateshead i England, Nasjonalmuseet for kunst i Oslo och Malmö konsthall bakom sig.
Närheten till nationalparken vid Stenshuvud och läget högt över Hanöbukten ger platsen sin säregna karaktär och gör den på samma gång mycket känslig för förändringar och ingrepp. Några verk från de två gångna åren står kvar längs stigen som leder uppför sluttningen. Ett möte mellan kultur och natur har förverkligats mellan Tom Sandbergs/Snøhettas väldiga betongramar som för människoögat lyfter fram landskapets skönhet och ger korna i hagen skugga. Där finns också ett par mystiska ansikten som på manshöga halvgenomskinliga ytor avtecknar sig i motljus mot bokarnas dunkel. De balanserar mellan inlevelse, erövring och underkastelse gentemot platsen.
I år samarbetar Kivik Art Centre och Kristianstads konsthall. Julian Opies nytillkomna skulpturer har placerats högt uppe på Lilla Stenshuvud, samtidigt som en utställning med Opies verk fyller konsthallen bara ett några mil därifrån. Han är en av de brittiska konstnärer som slog igenom på åttiotalet med en popkonst i ny tappning.
Nytt vid Lilla Stenshuvud är också den finske arkitekten Matti Suuronens hus Venturo som nu fungerar som ett slags reception och kafé. Det är en demonterbar byggnad i glasfiber, tänkt som en folkstuga, med trettio år på nacken. Oljekrisen kom emellan och endast få hus kunde produceras. De blev till kiosker och motell främst i dåvarande Sovjetunionen men tre hamnade på bensinmackar i Sverige. Ett fanns kvar och det har nu renoverats och ser faktiskt ut som ett ufo i den skuggtäta grönskan.
Den framtidsoptimism som präglar Venturo finns också Opies konst, men utan Venturos fantasieggande och visionära undertoner. Skillnaden markerar tydligt hemmahörigheten i olika tidsepoker. När Opies konst nu lämnar duk och ram skulle den efter sin funktion kunna kallas Street art: den är bäst när bilderna/skulpturerna står uppställda som lysande LED-figurer eller som teckningar på transparenta skivor längs gator och torg, markerande rörelsemönster eller händelser i stadsmiljö.
Opies ambition att närma finkonst och vardag, eller så kallad populärkultur, bygger formmässigt på reduktion och förenkling, något som erinrar om både serier och japanska träsnitt. Han jobbar med digitala medier och i många olika material. Hans dansanta figurer, tidigare även porträtt, är fångna i kraftfulla svarta konturer, slimmade, eleganta, sparsmakat karakteriserade med endast ett fåtal återhållsamma färger.
Det är ytans och begärets estetik som intresserar honom. Hans formspråk kommer till sin rätt i storstadens anonyma gatuflyt, i kommers och underhållning styrda av ungdomliga västerländska ideal. Med erfarenhet och inspiration från samarbete med kändisar i rock- och dansbranschen (U2, Bryan Adams, Deep Purple) uppträder hans figurer efter traditionella könsroller: killarna påklädda och med gitarr i handen, tjejerna mer eller mindre nakna i uppfläkta danssteg. Det gäller att flyta med och inte att ifrågasätta – något som överraskar i en omgivning som ger uttrycket ett nytt budskap.
Ytan är inget som finns i naturen där helheter håller balansen. Julian Opies dansanta kvinnor är graverade på diabasblockens polerade ytor. Den vida havsutsikten och rymdens välvande famntag gör dem små och tämligen intetsägande.
Klättra i stället upp i fjolårets konsttorn, konstruerat av David Chipperfield. I detta arkitekturexperiment drabbas de flesta av det oförklarligt oerhörda, av den mystik som är platsens gåva till den konstnär som lyhört bemöter inbjudan till deltagande i Kivik Art.
Kivik 2009-07-23 © Kristina Mezei (Text och foto) |
|
"Dansande flickor", diabas, Lilla Stenshuvud
© Julian Opie
"Roger spelar bas"
© Julian Opie
|
