”I frågans väsen ligger att den har mening. Denna mening anger riktning. Frågans mening är således den riktning, som svaret måste följa, om det skall vara ett meningsfullt svar.” (Hans-Georg Gadamer)

Gunilla Klingberg är årets gästkonstnär på Bonniers Konsthall och hennes verk utmanar effektivt den svala arkitekturens inneboende stumhet. Hängande silvergondoler och nyandliga budskap i spegelglas varvas mot de orangea vägg- och fönstertapeternas uppskruvade mönster. Cirkelformernas slingor är uppbyggda av lågpriskedjornas logotyper som Sparlivs och Lidl. Lysrör ligger i stjärnformation och rispapperslampor reser sig likt en bergochdalbana i rummet. Kommers och själslig quick fix i salig blandning.
     Den estetiska upplevelsen är lika överrumplande som när ”Roomservice” med dragna borrmaskiner löpt amok bland mdf-skivor och färgpytsar i TV. Men det vore att inte följa frågans riktning om man hakar upp sig på detta.

Vad säger utställningen om samtiden? Gunilla Klingberg tillhör generationen konstnärer för vilken den frågan säkerligen är av mer övergripande betydelse. Det viktiga blir således att fundera över den/de frågor som hon ställer oss. Problemet är bara att frågeställandet i den samtida konsten i allmänhet sällan sträcker sig längre än till att sammanföra motsägelsefulla storheter och placera dem i ett nytt, gemensamt sammanhang. Det kan verka utmanande och provocerande för tanken i bästa fall, men fungerar

också som ett skydd för konstnären. Man gör sig gäckfull, oåtkomlig, intressant och oantastlig på en och samma gång, en briljant strategi egentligen - och framgångsrik.

Klingberg gör sig oåtkomlig med medvetna genreöverskridanden mellan design och konst samt lågpris och andlig spis. Hennes känsla för ”impact”, ett låneord från reklam- och mediebyråvärlden, kan påminna om Olafur Eliassons och alla dem som slåss om uppmärksamheten i stora sammanhang.
    Man kan kalla det ”artytainment” men begreppet är inte ensidigt nedlåtande. Jeff Koons är en av dem som skickligt spelar på publikens strängar och förvandlar den till barn, tindrande eller tårögda. Jag tänker på hans uppförstorade ballonghjärtan och hundar, läckra som den heliumfyllda cellofanförlagan på rymmen. Klingberg i sin tur kittlar skatan inom oss och låter väggarnas virvlande mönsterlekar och flummiga hymner fungera som lockbeten. Konst som Muzak, eller konsumtionskritik, själslig eller kroppslig, det är frågan? Om det nu är frågan?

Även om utställningen i tilltalet kan påminna om "make over"- eller glamour-estetiken i TV, så kan jag inte helt acceptera att den symbiotiska medielogiken fullt ut smittar konsten. En fadd bismak ger därför marknadsföringen av utställningen på Bonniers Konsthall. Då tänker jag på ”recensionen” i likaledes Bonnierägda Dagens Nyheter på kulturdelens hela förstasida samt större delen av mittuppslaget - och detta endast dagen efter utställningens öppnande.

Stockholm 2009-02-18 © Susanna Slöör