Åsa Knoges teckningar med färgpenna i Galleri Öst är som porträtt av ett medvetande som bestämt sig för att stanna upp just när undergången står för dörren. Elva versioner av något som kallas sektorn, men för en svindlande sekund vet man inte om det är sektorn man ser, eller om det är en bild av medvetandet som gjorde sektorn möjlig.
     Alla som känner igen denna frusna fälla vet att nu handlar det bara om sekunder. Kanske som i Nicos sång Janitor of Lunacy; “Janitor of lunacy, Paralyze my infancy, Petrify the empty cradle, Bring hope to them and me, Janitor of tyranny, Testify my vanity, Mortalize my memory, Deceive the Devil's deed”.
      För ett ögonblick är allting balanserat. Men vågskålen kommer snart att väga över.

Åsa berättar för mig om verken i utställningen; i sektorn finns ingen gårdag och ingen morgondag. Här finns alla material man kan tänka sig, och ändå är allting samma material. Här finns alla former man kan tänka sig, och ändå är allting samma form. Allt är tyst

och stilla. Men varför är då känslan av en febril, hektisk aktivitet så påtaglig? Som ett öronbedövande dån. Hur är det egentligen möjligt?
     Ingen vill vara i sektorn. Ändå måste man dit. För sektorn är den enda bild av smärtan som finns, och eftersom smärtan återkommer om och om igen, måste sektorn beskrivas gång på gång. Som ett spårfossil av en känsla som överväldigar. Som en voodoodocka av det som måste fördrivas.  

Trasor, byggställningar, marmor och kristaller i ett rumsligt och skulpturalt kosmos; ingenting mindre än gesten av ett trollspö kan hålla detta kaos i balans. Hårt och mjukt, framför och bakom, kallt och varmt. Och mitt inne i villervallan; ledningscentralen varifrån störningssignalen utgår, altaret där det orena offret anbringas, kryptan där kröningen sker, skötet där vilddjuret växer.

Stockholm 2009-03-02 © Björn Larsson