Omkonst - Konsthall SE på Konsthall C

www.omkonst.com:
Sinnliga visioner för offentlig miljö
Konsthall SE på Konsthall C i Hökarängen 29/8– 11/10 2009
Text: Hanna Stahle

Klickande lyktstolpar, veckade golv och vägda betongklumpar ingår i en utställning med tolv konstnärers visioner om hur man kan möta offentlig konst med andra sinnen än synen. Det är Konsthall C i Stockholmsförorten Hökarängen som i ett ambitiöst projekt utmanar den offentliga konstens former och som visar på hur man kan vidga möjligheterna för deltagande.

Ett viktigt sätt att kommunicera är genom ljud, vilket många av konstnärerna har tagit vara på. Liv Strand tänker sig att placera ut högtalare för en vandring som lockar och gäckar med trevande trumpettoner, vilka upphör när man kommer närmare varpå uppmärksamheten övertas av nästa ljudkälla. Matts Leiderstam föreslår ett tillägg till en redan existerande fontän på Hökarängens torg. Denna fontän tystnar liksom alla svenska utomhusfontäner under den kalla årstiden eller så fort omloppet slammat igen. Ett inspelat vattenljud kan då träda in som vikarie och fortsätta att skänka platsen sin ljudmässiga platsmarkering och identitet.
En skog av lyktstolpar med klickande ljudsignaler är en idé av Åsa Stjerna. Hon kallar dem ”Ledsagare” och vill placera dem på ett torg. Ljudmaterialet kommer från ljudsignaler från olika trafikkorsningar runt om i världen vilka uppenbarligen kan låta rätt olika. Stjerna har komponerat ihop dem till en ljudbild som får mig att tänka på steppdans. De livsviktiga signalerna blir transformerade till en dans.


”Elefantmolnet” © Maria Luostarinen Foto: Hanna Stahle	"Paranormal” © Janna Holmstedt Foto: John Håkansson

”Elefantmolnet” heter en skulptur som också är en ledstång av Maria Luostarinen. Det är en grupp som består av till hälften upplösta figurer, möjliga att uppleva med både känsel och syn. Här kan man ana antydningar till figurer hämtade ur mytologi, masskultur och leksaksvärld som tonar ut i mer tuggummi- eller deglikt upplösta former. Som en surrealistisk dröm lockar de in betraktaren i sin värld.

Susanne Sjölund visar en fullskalig parkbänk som försetts med små meddelanden att väga i handen. Fastlänkade betongklumpar i olika storlekar har försetts med rubriker, textade med både graverad text och med punktskrift. Här kan man känna vikten av snusdosan, soppåsen, en använd dambinda eller morfars hand. Ett nyfött barn känns lätt som en fjäder medan motsvarande vikt i form av en betongklump känns overkligt tung. Lekfullt uppmärksammas vi om mängden information som inhämtas enbart genom känseln. Det är slående hur viktig del just tyngduppfattningen är i den totala perceptionen och i våra minnen.

Skissförslagen är i olika grad genomförbara och jag får veta att det finns förhoppningar om att några av dem kommer att realiseras. Men enligt utställningens curator PO Hagström är syftet inte bara att komma med konkreta förslag, han vill också att utställningen ska inspirera till nytänkande.
Några av förslagen har snarast en visionär karaktär och kan inte lika omedelbart tänkas in i en offentlig miljö. Till dessa hör Janna Holmstedts ”Paranormal”, en ljudberättelse eller ett rollspel med audioguider som ska upplevas i grupp om tre personer parallellt. Verket är i sej intressant, byggt kring frågeställningar om vad som egentligen är normalt, men kräver kanske ett mer aktivt värdskap och omhändertagande där det placeras än vad vi vanligtvis ser.
Som konstnär eller konstpublik med den egna synen i behåll är det ofta svindlande att tänka sig hur man upplever livet utan synsinnet eftersom det traditionellt sett är så centralt i det bildkonstnärliga utövandet. Samtidigt använder sig samtidskonsten av så många fler kommunikationssätt redan idag. Utställningen ger alla som arbetar med offentlig konst, både uppdragsgivare och konstnärer en puff att vidga sin syn. Att kunna tänka i mottagarperspektiv är ju kommunikationens grundpelare och om alla människor ses som potentiella mottagare så vore mycket vunnet.

Konsthall C | Omkonsts startsida