"Jösses mor!" kallar Moa Krestesen sin utställning på det relativt nyöppnade konstnärsrummet Ropa vid Telefonplan. Utropet har i sig inget med gallerinamnet att göra, men är ändå en lämplig titel i sammanhanget. Krestesens bilder, som både innehålls- och uttrycksmässigt anknyter till sjuttiotalets estetik och problematik, är en fördröjd respons på de frågor Jösses flickor-generationen ställde och delvis också besvarade. Sorgligt nog, kan tyckas, är samma frågor fortfarande aktuella efter cirka trettio år, men nu är huvudfienden inte lika tydligt urskiljbar. Krestesen antyder att barnen till Grupp8-kvinnorna har svikit de mål som kvinnorörelsen mödosamt uppnått. Tidens retursvängande pendel intar formen av en bila vars egg hotar att kapa de vunna framstegen till små fragment.

Men trots anslaget och valet av utställningstitel är det ingen agitatorisk eller revanschistisk utställning Krestesen presenterar, snarare tvärt om. Här hyllas vardagshjältinnan som med stolthet lyckas kombinera familjeliv, barn och konstnärskap. Och det görs med

ett mjukt och varierat bildspråk. Moa Krestesen har tidigare ställt ut på Natalia Goldin Gallery (2006), även då med en återhållsam ikonografi. Det som tillkommit nu är en ackumulerad livserfarenhet genom föräldraskapet - ett heltidsansvar som tenderar att dela upp livet i tidsenheter istället för i medvetandenivåer. Att som konstnär kunna bibehålla full koncentration med småbarn rännande runt benen kräver en mycket utvecklad simultankapacitet. Om Krestesen har den vet jag inte, men att döma av hennes bilder lyckas hon upprätthålla en hög trovärdighet i berättandet.

Det som uppfattas som angeläget i ett konstnärskap är inte alltid det mest uppenbara - själva konklusionen. Det kan lika gärna vara den underström av obearbetad problematik och smärtsamt ifrågasättande som ger bilderna deras symbiotiska och mångbottnade förhållande till kreatören. Så är det i Moa Krestesens fall anser jag. Berättelserna berikas av de frågeställningar hon reser men själv saknar svar på.

Stockholm 2009-05-06 © Leif Mattsson