Med högt uppskruvad förväntan kastade jag mig över boken med det inbjudande omslaget och den förpliktigande titeln "Nyskapande måleri". Min förhoppning var att äntligen få läsa om de senaste årens nyskapande landvinningar inom måleriet - en kreativ smältdegel där klassicism förenats med naivism, gatukonst, serieteckning och digitala uttryck - allt i en brokig palett av tillåtande experiment.
      Ganska snart insåg jag att det inte var den boken jag höll i min hand. Gunnar Larsson försöker snarare sammanfatta det märkvärdiga i vissa utvalda klassiska konstnärers verk än att ringa in betydelsen av begreppet nyskapande.

Gunnar Larsson är förutom skribent även utövande konstnär, vilket gör texten extra intressant som jag ser det. Han utgår från en personligt vald konstkanon som börjar med Giotto och slutar med Jackson Pollock, där tyngdpunkten företrädesvis lagts på konstnärer från renässansen och barocken.
     Visst skulle man kunna ha synpunkter på valet av konstnärer, och samtidigt undra varför vissa andra inte finns med (som Bosch till exempel). Och varför avsluta listan med Jackson Pollock? Men låt oss acceptera Larssons urval, för det är egentligen inte där poängen ligger utan i beskrivningen av själva urvalsprincipen. Det är i denna som texten djupnar och den stundtals lätt didaktiska tonen mildras.
      I det fysiska mötet med verket uppstår en syntes av kroppslig närvaro och mental koncentration som i sig själv är enastående. Denna känsla skildrar Gunnar Larsson på ett övertygande sätt. Han beskriver sina möten med olika konstverk som vore de förkroppsligade gestaltningar av de konstnärer han valt att fokusera på. Texten är här medryckande, fylld av subjektiva "sanningar" och goda historier.

"Är vissa konstupplevelser bara ett slags maskerad idoldyrkan", frågar sig Larsson i samband med ett resonemang kring hur ungdomshjältars gloria med tiden tappar sin glans. Där bränner det till och jag kan inte undgå att dras med i resonemanget. Denna självrannsakan över omognaden och över idolskap vars fascination i efterhand enbart kan förklaras av modenycker, hormoner eller rena tillfälligheter. Men Larsson lämnar tyvärr alltför tidigt resonemanget om den flyktiga smaken, vilket kanske är begripligt men samtidigt tråkigt. I ifrågasättandet av våra "eviga" dogmer finns kanske en djupare erfarenhet att hämta?

Larsson är modig nog att lägga fram en tes om målningens språkliga egenskaper, bestående av åtta grundbegrepp: rum, volym, bildrytm, ljus, färg, stoff, mimik och materialitet. Sådana pedagogiska försök är numera ganska sällsynta inom konstlitteraturen, och man kan förstå varför. Tesen fullkomligt skriker efter mothugg, speciellt som Larsson egentligen (utan att direkt nämna ordet) är ute efter ett system att inringa begreppet "kvalitet". Det är ett lika sympatiskt som omöjligt uppdrag; i dagens värdenihilistiska konstklimat finns en monumental rädsla för normerande förklaringsmodeller och känslomässigt förankrade värderingsgrunder - kanske med viss rätt.
      Frågan om Larsson lyckas med sin indelning i konstnärliga egenskaper går egentligen inte att besvara. Mötena med de flertaliga konstverken följer inget fastlagt schema och olika infallsvinklar blir aktuella i varje enskilt fall. Detta är helt naturligt, men det talar till någon del också emot själva tesen.

Sammanfattningsvis kan sägas att Gunnar Larsson skall ha all ära för att han vågar ge sig in i de intrikata frågeställningarna som innefattar värdering av konstnärliga uttryck och begrepp. Och detta i en tid när flertalet kulturskribenter väljer att gömma sig bakom det slappa uttrycket "konst skapas i betraktarens ögon".
      Ibland blir Larssons argumentation inskränkt och bitter. I andra fall lyser språket till, blir innerligt och framsynt. Då inser man att det faktiskt finns hopp för det öppna samtalet kring konst, värde och begreppet kvalitet.

Stockholm 2009-05-20 © Leif Mattsson