Det är ett mäktigt bokslut över sin konstnärliga gärning som Beth Laurin redovisar i bokform och i Salarna på Konstakademien. Generöst, personligt och infallsrikt presenteras ett livsverk med spännvidd. Tillvarons tillstånd fångas och formas som ljud, ord, rörelse, objekt, foto, teckning, installation och skulptur.
     Beth Laurin debuterade på Galleri Mejan 1974 med en imponerande mogen utställning där nyckelverket med omslutande ansikten möts i ett bejakande, eller ”bejagande”. Tillvaron kröker sig runt dess motsättningar och fångas i den vilande striden. Det hårda och vassa penetreras av det mjuka. Gesten kan vara snabb och flyhänt, som en fontanesk rispa i duken där näsan sticker fram, eller idog och minutiös. Blyertsteckningarna uppförstorar, söker detaljen och får rivjärnets kratrar att blixtra som ett ilsket landskap. Ovanför bligar köttets mjuka läppar blint.

Den inbjudande boken som Beth Laurin själv har formgivit borde stickas i handen på konsteleven, där ges en uppmuntrande praktisk och poetisk ingång till skapandet. Tillfälligheternas spel styr tillförlitligt processen. Den i sin tur återkopplar lyhört till händelser i den kreativa glömskans verkstäder. Så kan ett skulpturpodium laddas med phonosladdar och kontakter i en hyllning till Asmund Arle.
     Den likaledes inspirerande hängningen lyfter fram tillvarons synkrona händelser som befruktat arbetet. Historien sätts på undantag då idéerna pulserande

vidhäftar verken i en märklig samtidighet. Också det något att ta lärdom av.

Thomas Millroth har skrivit en introducerande text i boken, som väl kompletterar det rika urvalet av verk, skisser och avsiktliga kapriser. Härdsmältan den 15 november 1979 då ateljén tömdes och verken förstördes får sin förklaring. Fotografier från händelsen finns med på utställningen, i sig ett verk över tomheten som leder vidare mot en explosiv omstart. Det högeffektiva bränslet när än idag: ”Jag kommer att flyga fram och tillbaka mellan inbördes uteslutande saker i resten av mitt liv”, lyder ett fragment ur ett favoritcitat av Sylvia Plath.

Stockholm 2009-03-12 © Susanna Slöör


"Del 1", marmorerad polyester, 1976/1988/2009
© Beth Laurin