”Vem skulle bli förvånad över att friheten kräver ett språng, en i sig plötslig och oförutsebar uppryckning, sådant som inte längre gives den som bestämmer sig i förväg?” (George Bataille om Baudelaire)

Det är inte ofta som frihetsälskare av Mikael Lehrs sort visar sig på gallerierna. Längtan att fullkomna en idé, för att i nästa projekt söka en ny infallsvinkel, bygger inget fundament att väva upphovsmannens historia kring. Varje tanke, varje bild är sitt eget unikum. Mikael Lehr samlar ändå på demoner, små och stora, som mött honom på vägen. Spökplumpen och tipsaren i hörnet av matteboken är figurer som kanske tidigt urskiljde sig som ondskans blommor. I den buketten ingår glassgubben som ilsket flinande säkert attraherade ett jämnhögt spöke. Mikael Lehr bäddar ned sin lille Laban i dockkistan och komponerar en begravningshymn för den som dömts att aldrig dö.

”Jag målar och målar, plus lite till.” Mikael Lehrs beskrivning av sin process är en roande underdrift. Bilden i hans händer objektifieras och inramningen ingår som en självklar del. Arbetet kan säkert börja med ett fynd av slumpformler som får garnera listen. Militära gradbeteckningar blasfemiskt ingjutna i en kraftig silikonram är en given del av eller orsak till verket. Som målare utmanas man av Lehrs kompromisslöshet och tvära kast. Ytor behandlas som om de vore guld, finmåleriet möter moln, som för tanken till ”tre små grisar”.

Detta är Mikael Lehrs första separatutställning i Stockholm, sedan han gick ut Konsthögskolan 1994. Susanne Pettersson har tidigare visat verk av honom, då galleriet låg i Norrköping. Intressant att se hur han kapslat in och skruvat diskussionen från tidigt 1990-tal om bildens vara eller icke-vara ett varv till. I sin nit att avstå upprepningen kan han påminna om en solitär som Sverker Broström. Mikael Lehrs notoriska sökande har hur som helst skapat honom en egen värld, som jag tacksamt tar del av.

Stockholm 2009-02-25 © Susanna Slöör

Utan titlar © Mikael Lehr