Hur skall konstnären kunna bevara och vårda sin nyfikenhet och därigenom motverka den gradvist inträdande visuella förstelningen? Hur skall man kunna förbli mottaglig för intryck och flöden från omvärlden samtidigt som man bör undvika att alltför tidigt värdera dem? Hur skall man kunna befrukta sin bildvärld utan att inlånen hotar att fullständigt sluka den ursprungliga ikonografin?
     Jag inbillar mig att det är frågor som Bo Ljung, likt tusentals andra konstnärer, dagligen ställer sig. Ljungs svar är att öppna portarna på vid gavel för ett visuellt flöde med både konsthistoriska och samtida förtecken. Med mild hand skänker han anakronismen ett altare och plötsligt blir alla tidstecken simultana; Bosch bor granne med ett tyskt cirkustält och Uccellos riddare från slaget vid San Romano dyker upp i en modern nöjespark. Inget är för vardagligt eller för sakrosankt för att inte åtmistone en tid få ingå i det facettartade spelet.

Ljungs verk är till stor del resultatet av en närmast demonstrativ, fysisk aktivitet. Skikt på skikt av förkastade och övermålade historier bildar fåror och ärr på de kaleidoskopiskt klingande ytorna. Samtidigt anar man en strävan efter det cerebrala, inte minst i verkens titlar; referenserna är ofta litterära eller rebusartade, som i "Faustisk svindel" eller "På spaning efter S:t Pauli". Men även målningarnas visuella

struktur bjuder på mentalt motstånd. Dels genom de tidigare nämnda temporala förskjutningarna, dels genom de växelvisa nedslagen i romantik och modernism. I utställningens till ytan största verk, "Avskedet", dominerar de romantiskt, lyriska inslagen, något som även kan sägas om den svalt gråskimrande "Rymden öppnar sig inifrån". I andra verk förs samtalet snarare med 1900-talets modernistiska storheter. Men i bägge fallen infogas semantiska tvetydigheter som på ett välgörande sätt oroar och förvirrar betraktaren.

Stockholm 2009-03-18 © Leif Mattsson

"Ankomst från norr" olja på duk © Bo Ljung