”Jord reser sig bara upp genom världen, världen grundar sig bara på jorden” (Martin Heidegger ur Konstverkets ursprung)

Kanske skulle man kunna tolka den gåtfulla formuleringen som att tillvaron behöver kunna se för att själv synas, och synas för att själv kunna se. Relationen är outgrundlig och påminner en smula om den klassiska frågan om hönan och ägget: Vad kommer först? Även här handlar det om ett slags ömsesidighet som måste vara uttryckt för att delarna ska kunna visa sig – och därmed helheten.
    Eva Löfdahls värld verkar etablera sig i balanspunkten där tillvaron tippar mellan begreppen, löses upp och låter sig uppenbaras. Dörren är stängd så länge man enträget envisas med att knacka på, och öppnar sig hastigt när man befinner sig på randen att ge upp försöket att ta sig in. Hur passeras då tröskeln inför fem avlånga och spolformade trästycken monterade likt sytrådsrullar på en metallkonstruktion? Obegripligt men självklart infinner sig känslan av ett aha-mässigt igenkännande inför verket och dess titel - ett femfaldigt hurra.

I andra verk tar den abstrakta tanken form mer bokstavligt. En tredimensionell gestaltning av det matematiska begreppet "pi", nödvändigt för att beskriva cirkelns omkrets, står upprätt som en svamp med hatten vilande på en avgjuten hushållsrulle. Stillsam humor paras med gåtfull självklarhet.
     Flera av verken på den aktuella utställningen var med på sommarens utställning i Lunds Konsthall.

Centralt är ett ordlöst presenterat verk som vid ett första påseende skulle kunna påminna om brittiskan Rachel Whitereads avgjutningar av huskroppars inkråm. Men vid närmare betraktelse tar mig iväg längs helt andra tankebanor. På rosa skumplast står märkligt husliknande skulpturer, mer som minnen av platser eller rum, där känslan i efterhand förskjutit perspektiven. Som om man endast hade händerna och det lerliknande materialet till hjälp för att beskriva en icke påtaglig upplevelse. Jorden reser sig ur världen som grundas på jorden.

Stockholm 2009-10-22 © Susanna Slöör

Utan titel, 2009 © Eva Löfdahl